gallery/410px-g_002

Välkommen till släkten 

Lewenhaupts officiella hemsida

Släkten Lewenhaupt och dess medlemmar har en lång och spännande historia från 1300-talet fram till idag. En del har vi försökt samla här på vår hemsida. Du hittar bland annat vår historia, vapensköld och våra gods och gårdar som varit och i vissa fall fortfarande är i släktens ägo. Vi har även samlat diverse artiklar, information om släktföreningen, stipendier, nyheter och mycket mer. Tanken och målet är att öka kunskapen om släkten både hos Lewenhauptare och andra intresserade samt hålla våra medlemmar uppdaterade på vad som händer i familjen. 
Varmt välkommen!
 

NYHETER

gallery/jan_usa

JULHÄLSNING 2017
I årets julhälsning skriver Inga om Jan och släkten Lewenhaupt i Kalifornien. Läs om Jans spännande liv och hur man blir över 100 år!

Läs 2017 års julbrev här.

STIPENDIER

gallery/photo6

Två gånger om året kan släktens medlemmar söka bidrag för studier. Ansökan ska vara släktrådet tillhanda 15 februari eller 15 september. Mer information och ansökan hittar du här.

ARTIKLAR

gallery/julhalsning

Vi har samlat tidigare års julhälsningar samt artiklar skrivna av släktens medlemmar under sidan Artiklar.

Har du en artikel som du vill dela med dig av, är du välkommen att skicka in den till släktårdet! Gå till avåra Artiklar här.

 

Böcker

gallery/boken-om-lewenhaupt

Släktföreningen har gett ut två böcker om släkten och dess historia. Vi har fortfarande några exmeplar i lager. Läs om böckerna och hur du beställer här.

Om Lewenhauptska släktföreningen

Lewenhauptska Släktföreningen bildades 1910 av några familjemedlemmar som önskade bevara, förvalta och förnya familjens traditioner till kommande generationer. Släktföreningen drivs av släktrådet som väljs på tre år. Ordförande är Johan Lewenhaupt från huvudmannagrenen.

Vill du komma ikonatkt med Släktrådet eller läsa mer om vårt arbete, besök sidan Släktföreningen här. 

 

 

gallery/margareta_eriksdotter_leijonhufvud
gallery/410px-g_002

Släkten Lewenhaupts historia

 

 

Läs mer om vår vapensköld här.

gallery/gustaf_adolf_lewenhaupt_1650

Gustaf Adolf

gallery/boken-om-lewenhaupt

Mer om släktens historia kan du läsa i boken Släkten lewenhaupt. Se här.

Släkten Lewenhaupts historia

 

Släkten finns dokumenterad tillbaka till 1350-talet genom Kristiern, jordägare på Selaön i Mälaren. Två generationer senare inträder släkten i högadeln med sonsonen Abraham Kristiernsson, död 1499. Han förekommer från 1491 som riksråd. Det var även hans son Erik Abrahamsson.

Erik Abrahamsson blev ett av de första offren i Stockholms blodbad. Genom hans änka, Ebba Eriksdotter Vasa blev familjen besläktad med det nya kungahuset. Släktbanden befästes ytterligare när Gustaf Vasa valde sin andra hustru, Margareta, från samma familj

 Erik och Ebba hade ytterligare fem barn, den äldsta dottern Anna gifte sig med Axel Bielke. Den andra, Brita, med Gustaf Stenbock. Den yngsta av de fyra, Märta, med Svante Sture. De gjorde alla alltså väldigt bra partier.

Av sönerna lämnar vi den äldsta, Abraham, åt sidan, då han blev stamfader för den friherrliga grenen Leijonhufvud och övergår till den yngste, Sten Eriksson (1) (1518–1568), som redan vid 21 års ålder blev riksråd och fick flera ansvarsfulla militära, administrativa och diplomatiska uppdrag. Bland annat avslutade han Sveriges första traktat med Frankrike.

Den unge blonde svensken väckte en viss uppmärksamhet vid Henrik II:s hov och kallades där på grund av sitt kungliga svågerskap allmänt ”le prince de Suède” (prinsen av Sverige). I ett arkiv finns ett handbrev till honom från Henrik II med ingressen ”mon cousin” (min kusin).

Under det franska besöket fattade Sten kärlek till en hovfröken, mademoiselle de Roeux som tillhörde landets högsta adel. Kärleken besvarades, men Gustaf Vasa vägrade sitt samtycke. Kungen hade i stället sina blickar riktade på ett ekonomiskt fördelaktigt parti för honom i Sverige, Ebba Lilliehöök. Hon dotter till hans gamla antagonist Måns Bryntesson och styvdotter till hans landsförvisade före detta kansler Christoffer Andersson Röd. Vid sidan av de ekonomiska, hade kungen vid anstiftande av detta äktenskap säkert även politiska skäl.

Även senare, hos kung Erik XIV, var Sten i början en högst betrodd man. Han upphöjdes vid kungens kröning till friherre och riddare av Sankt Salvatorsorden. Vid Sturemorden lyckades han överleva, till skillnad från sin svåger och sina systersöner. Han blev sedan en av ledarna för hertigarnas, även de hans systersöner, uppror. När Erik XIV intog Stockholm och räckte honom sin värja med orden: ”jag är eder fånge herr Sten”, rände en drabant sin bardisan i Stens sida. Några dagar därefter avled Sten av sitt sår. Han hade nyss fyllt 50 år.

Enligt berättelsen ska han på sin dödsbädd ha er fått ett löfte om grevlig värdighet. Han räknas som den förste av den grevliga ätten, även om det först var året därpå som hans änka erhöll Raseborg som grevskap. Sten var efter allt att döma en rikt begåvad, för sin tid ovanligt bildad man. Han är en av ättens märkvärdigaste och mest framträdande personligheter.

Stens döttrar gjorde goda giften: Edla med Mauritz Grip, Anna och Elisabet med var sin Bielke och den yngsta Brita med Magnus Brahe.

 

Stens båda söner Axel (2) (1554–1619) och Mauritz är synnerligen intressanta. Axel kom vid 18 års ålder till universitetet i Padua och de italienska studieåren satte sin prägel på hela hans liv. Vid sidan av Erik Brahe, är han den mest typiske renässanspersonligheten som vår historia känner till.

Han var mångsidigt bildad, god stilist, rikt begåvad men kanske lite hetsig. Vid sin kusin hertig Karls (IX) bröllop i Heidelberg träffade han Sidonia von Daun und Falkenstein som han gifte sig med. Detta äktenskap skulle komma att påverka hela släktens historia. De fick två söner Johan Casimir och Sten.

 

Brodern Mauritz (74) (1559–1607) fick vid sin död av Karl IX betyget att ha varit ”den bäste och förståndigaste man i rikets råd”. Han hade från sin ungdom trofast hållit fast vid Karl IX, och de båda kusinerna var nog mycket lika.

Även Mauritz maka var tyska, men ej som broderns av halvsuverän ätt, utan en fattig hovfröken, vilken väckte hans stolta moders synnerliga misshag. Namnet von Hatzfeld låter annars numera ganska välklingande. Hon levde länge som änka och spelade på sin tid en stor roll familjen. Deras enda dotter Ebba, drottning Kristinas uppfostrarinna överlevde länge sina båda män, Svante Sture och Claes Horn och sin enda dotter, och det rika arvet gick släkten förbi, eftersom kusinerna redan var avlidna och kusinbarn då ej hade arvsrätt.

 

Axel råkade ohjälpligt stöta sig med kusinen, Karl IX, och landsförvisades och bosatte sig i Tyskland där han genom sina båda giften hade stora ekonomiska intressen. Hans båda söner återvände dock redan under faderns livstid till Sverige. Den yngre, Sten (73) (1586–1645) kom först, återfick grevskap och gods. Men även han kom snart ändå att bosätta sig i Tyskland, sedan han genom sitt gifte med Magdalena Manderscheid-Schleiden blivit ägare till grevskapet Manderscheid med vidsträckta besittningar på båda sidorna av Mosel. Eftersom Sten dog sonlös, gick egendomarna ur släkten och tillföll hans dotter.

 

Stens äldre bror, Johan Casimir (3) (1583–1634), återvände några år senare till Sverige. Han hade i sin ungdom i kejserlig tjänst gjort fälttåg i Ungern mot turkarna, gifte sig kort efter sin återkomst med sin kusin Sidonia Grip, genom henne fick han godsen Mem (senare Casimirsborg) och Vinäs. Han var klen och levde utan tjänst på sina gods. Det var först under sitt sista levnadsår han av Axel Oxenstierna lät övertala sig tjänstgöra för änkedrottning Maria Eleonoras råd.

 

Johan Casimir efterlämnade fyra söner, vilka samtliga är att räkna bland släktens allra främsta personligheter. De båda fältmarskalkarna och riksråden Gustaf Adolf och Carl Mauritz, kavallerigeneralen och riksrådet Ludvig Wierich samt överkammarherren och översten Axel (72) (1626–1668).

 

Vi tar den siste först. Axel blev vid 25 års ålder överste för Dalregementet och överkammarherre hos drottning Kristina. Han var sedan en tid bosatt på Winnweiler som ”regierender Graf”.

Han återvände till Sverige för att som specialsändebud från hertigen av Lothringen lyckönska Karl X Gustaf till tronbestigningen. Förde sedan sitt regemente under en del av polska kriget, men återvände till de tyska besittningarna. De sista åren bodde han på sin gård Koberg, där han avled blott 42 år gammal. Han var gift med sin kusins dotter Maria Elisabeth av Manderscheid, som länge levde som änka.

Av deras många barn överlevde honom blott två döttrar gifta Bielke och Palbitzki, vilka år 1693 mot en kontant penningsumma avsade sig alla anspråk på grevskapet Manderscheid.

 

Den äldste av de fyra bröderna, Gustaf Adolf (4)(1619–1656), är en av släktens märkligaste män. Generallöjtnant vid 29 års ålder, riksråd vid 31 och fältmarskalk och generalguvernör vid 36 avled han blott 37 år gammal. Vid 23 års ålder hade han i slaget vid Leipzig, sedan det högre befälet stupat kommenderat ett regemente, men erhöll själv där inte mindre än 17 sår och blev sedan nog inte riktigt människa igen, vilket emellertid inte hindrade honom från att med synnerlig utmärkelse delta i 30-åriga och Karl X Gustafs krig. Han hade en talang som fältherre av stora mått och hann under sin korta levnadsbana ovanligt mycket. Bland hans vapenbragder nämns endast Hof, Eger, Dünaburg och Kexholm. Han var gift med Catharina De la Gardie, syster till drottning Kristinas gunstling Magnus Gabriel.

 

Gustaf Adolfs ende till mogen ålder komne son Gustaf Mauritz (5) (1651–1700) började vid 20 års ålder som kammarherre hos Karl XI. Vid 25års ålder var Gustaf Mauritz överste för ett eget kavalleriregemente och deltar i kriget mot danskarna i Skåne.

År 1688 blir han överste för ett av de sex svenska regementena som Karl XI hyrde ut till Nederländerna under deras försvarskrig mot Ludvig XIV. Efter freden i Rijswik blir han överste för kavalleriet i Bremen och dör 1700 i Stade, 49 år gammal. Han var gift tre gånger med: Magdalena Stenbock, Görvel Sparre och Charlotta Dohna. Från honom reducerades grevskapet Raseborg i Finland och friherrskapet Vinberg i Halland.

 

Gustaf Mauritz var far till tolv barn varav fyra söner som stred vid Karl XII:s sida: Gustaf Adolf, Carl, Erik Mauritz och Axel Johan, vilka alla, men i synnerhet Erik, i samtliga handlingar erhåller de högsta vitsord. Tre stupade och den fjärde avled som krigsfånge i Moskva. De var alla ogifta och med dem utslocknade den äldsta grenen – Gustaf Adolfs – på manssidan.

----

 

Även Johan Casimirs andre son Carl Mauritz (6) (1620–1666) var en framstående fältherre en djärv och skicklig kavallerigeneral som med utmärkelse deltog i trettioåriga krigets sista skede och Karl X Gustafs polska och danska krig. Han användes även i diplomatiska värv och visade sig som president i krigskollegium även som duktig administratör, och fungerade ofta som riksmarsk. Även han avled vid relativt unga år, blott 46 år gammal. Efter ett första barnlöst äktenskap med Dorothea Wrangel gifte han om sig med Anna Maria Kruus, Axel Oxenstiernas dotterdotter, som förde med sig en stor hemgift. Själv var han delägare i de stora tyska besittningarna samt ägare till ett tjugotal sätesgårdar i Sverige, Finland, Estland och Livland samt diverse strögods, även i Norge. Hans avkomlingar utgör familjens nu levande äldsta gren, huvudmannagrenen.

            Han efterlämnade fyra söner. Den näst yngste, Sten Casimir, stupade i Dalmatien som överstelöjtnant vid ett tyskt regemente i venetiansk tjänst.

            Äldste sonen Axel Johan (7) (1660–1717) är en av släktens märkligaste personligheter mest på grund av sitt obehärskade lynne. Han var sjöman till liv och själ. Som ung tjänstgjorde han bland annat i franska flottan. När frågan om den 15-årige Karl XII:s omedelbara myndighetsförklaring förekom på Riddarhuset, hotade Axel Johan att kasta den som opponerade sig ut genom fönstret. Han hade nog utan att tveka hållit sitt löfte, om det hade behövts. Slutligen blev han chef för Göteborgseskadern.

 

Den andre av Carl Mauritz söner hette Carl Gustaf (7) (1662–1703). Han var deltog i militär tjänst i flera länder och kom år 1700, när Karl XII:s krig bröt ut, i Johan III:s onåd för det han ej lämnade den sachsiska tjänsten hos sin svåger August II (Katarina Jagellonicas bror), och ta sig hem till Sverige. I april 1703 blev han dömd för förräderi men innan domen föll hade han redan avlidit. Domen annullerades efter Karl XII:s död. Carl Gustaf var gift med Amalia von Königsmarck.

 

Den yngste Mauritz (23) (1666–1735) var kapten i svensk tjänst, då han av brodern Carl Gustaf erbjöds en förmånlig anställning i polsk-sachsisk tjänst, där han på ett par år avancerade till generalmajor. Men glädjen räckte inte länge. När kriget utbröt, tog han liksom brodern visserligen avsked från August II:s tjänst, men inställde sig inte i svensk, varför även han dömdes till döden. Han förde därefter under flera år en kringirrande tillvaro.

Mauritz skilde sig från Hedvig Eleonora Sparre och ansågs till och med i Sverige vara död. Ett tag sades det att han gått i kloster. Efter Karl XII:s död upphävdes domen. Han återvände till Sverige och krävde ut sitt arv och blev ägare till Vinäs.

Senare avstod han sina gods till brorsonen Charles Emile mot en livränta.

Några år före sin återkomst hade han gift sig för andra gången med en katolsk fröken Birgitta von Praunheim med vilken han hade två döttrar, som kvarlämnades i Tyskland och som uppfostrade i moderns religion. Båda blev nunnor i ett franskt kloster och hade inte arvsrätt i Sverige.

 

Angående Carl Gustafs son Charles Emil (8) (1691–1743) är det nog att hänvisa till den svenska historien, där han på sin tid spelade en ledande roll samt steg till maktens och ärans tinnar – hans beundrare hoppades att få kalla honom Karl XIII – tills hans eget parti offrade hans liv för att rädda sitt eget skinn. (Läs mer om honom i bokverket Släkten Lewenhaupt.)

 

Hans äldste son Charles Emil II (9) (1721–1796) kompenserades för orättvisorna mot fadern till höga ämbeten. Man måste dock förvåna sig över att Gustaf III utsåg den då 60-årige mannen till lantmarskalk vid en riksdag, som kunde förutses överstiga hans krafter, det vill säga hans kroppsliga hade alltid varit förvånande. I sin ungdom kunde han med blotta händerna räta ut en hästsko.

            Med hans sonson utdog denna gren av ätten på manssidan år 1823 och Vinäs som gått i arv allt sedan Bo Jonsson Grip och 1616 genom gifte kommit i släkten gick nu ur densamma jämte ett mycket stort godskomplex i Tjust. Charles Emiles dotter Caroline gift Sparre sålde Vinäs 1844.

 

När Charles Emile d.ä. mottog det sista besöket av sina unga söner avfordrade han av dem ett löfte att inte försöka hämnas hans död. Den yngste, Adam (13) (1725–1775), vägrade och tog kort därefter avsked från livgardet, och reste utomlands för att söka lyckan. I Frankrike togs han genast om hand av faderns kusin marskalken Moritz av Sachsen och steg sedan hastigt i graderna tills han slutligen blev fältmarskalk. Genom gifte med sin syssling Caroline Sinclair blev han ägare till bland annat Oberbronn i Alsace. Hans ättlingar blev härigenom i tre generationer halvfransmän utan att släppa kontakten med Sverige för att efter fyra generationer återvända till hemlandet.

 

Av Adams barn ska vi här nämna Caroline, den kvicka och litterata statsfrun i Gustaf III:s hov, vidare Auguste (14) 1752–1809) som visserligen begåvades med en högre honnörstitel i den svenska armén, men som helt tillhörde den franska. Däremot gjorde revolutionen slut på hans militära bana. Han fann sig dock i den nya ordningen och fick en del administrativa och civilmilitära uppdrag.

 

Hans yngre broder Charles Adam (15) (1760–1821) var omväxlande i svensk och fransk tjänst. Han var gift med Christiane von Stralenheim-Wasaborg, släkting till Gustaf II Adolf och Margareta Slots.

Dessa fick endast ett barn, sonen Charles Auguste (16) (1812–1897). Han var juris licentiat och svensk kammarherre men ägnade sig mest åt skötseln av sina egendomar i Alsace och Lorraine. I sitt gifte med Cecilia Sparre fick han tre söner. Charles (17), Gustaf och Sixten (19). Charles Auguste flyttade hem till Sverige för gott i samband med att stora delar av hans egendomar blev ödelagda i samband med fransk-tyska kriget 1870.

 

Den äldste sonen Charles och den yngste Sixten blev svenska undersåtar 1872–1873 och är stamfäder för Huvudmannagrenen.

 

 

Av Johan Casimir (3):s söner har nu nämnts de båda äldsta Gustaf Adolf och Carl Mauritz och den yngste Axel Johan. Återstår den tredje i ordningen Ludvig Wierich (24) (1622–1668), även han en märklig man, som steg till general och riksråd. (Läs mer om honom i boken Släkten Lewenhaupt.)

 

Hans tre söner var samtliga mycket framstående män. Om den äldste Adam Ludvig (25), (1659–1718) kan sägas att han vid slutfasen av slaget vid Perevolotjna vid Poltava, när Karl XII hade flytt var hären fullkomligt desorganiserad och manskapet lydde inte order vid den anbefallda uppställningen. På den höga strandbrinken ovanför den plats, där svenskarna var sammanträngda, började ryssarna ställa upp sitt artilleri. Adam Ludvig lät då verkställa en slags omröstning bland manskapet om de ville strida eller kapitulera. Endast ett fåtal uttalade sig för strid. Lewenhaupt drog emellertid ut på underhandlingarna med ryssarna för att kungen skulle hinna undan men den 1 juli 1709 skedde dock kapitulationen. Hur många tusental svenska liv som på detta sätt sparades är svårt att säga, men ärkefienden Ryssland brukade ju inte vara nådiga när de var överlägsna i strid. Kungen förlät aldrig Adam Ludvig för som han tyckte den nesliga kapitulationen och speciellt tyckte han att omröstningen var förnedrande. Kanske var det därför som Lewenhaupt utan att bli utväxlad fick sitta i rysk fångenskap ända till sin död nästan tio år senare.

 

Den andre brodern Gustaf Fredrik (26) (1655–1723) hade en märklig bana. Först officer i fransk tjänst, uppsatte han med sin morbror Graf Hohenlohes ekonomiska bistånd ett regemente i venetiansk tjänst. Han var gift med Anna Catharina, en kusin, dotter till Carl Mauritz. Vid det stora nordiska krigets utbrott blev han kavalleriöverste i svensk tjänst. Bidrog till segern vid Gadebusch och blev utnämnd till generalmajor och sedan till generallöjtnant.

 

Hans son Carl Fredrik (1689–1753) flyttade tidigt ut till släktens tyska besittningar, gifte sig med en italiensk markisinna, återkom på äldre dar till Sverige, varvid hans hustru övergick till den lutherska läran samt avled på sin egendom Casimirsborg.

 

Ludvig Wierichs tredje son Carl Julius (27) (1664–1726) var självklart också en framstående officer. Han var överkommendant i Stade innan han tog avsked och bosatte sig på Winnweiler huvudorten i grevskapet Falkenstein.

 

Av Carl Julius barn var den äldste Ludvig Wierich II först i svensk tjänst varefter han helt och hållet blev tysk och slutade som kurpfalzisk generalmajor och genom sitt gifte godsägare i Schlesien.

 

Carl Julius dotter Magdalena (1699–1766) var först gift med den svenskfödde lothringske storgodsägaren Ludvig Sinclair, med vilken hon blev mor till fältmarskalken Adams hustru Caroline. Hon var i sitt andra äktenskap gift med den regerande greven av Leiningen-Güntersblüm

 

Vidare den blida och intelligenta fröken Brita Eleonora eller Brit-Leonore, som hon kallades, som alltid fanns till hands där hon bäst behövdes och ställde alltid till rätta i den talrika syskonkretsen, när det ibland behövdes.

 

Carolina som med sin make Jakob Hamilton, vilken var fransk fältmarskalk, tillbringade det mesta av sitt liv utomlands, och den myndiga och målmedvetna Ulla gift med Claes Stromberg på Claestorp.

 

Av sönerna i andra giftet var Nils Julius (28) (1708–1776) den äldste. Han var den siste som residerade i släktens tyska besittningar. Avstod för sig och sina bröder för en rund summa till kejsaren anspråken på Falkenstein samt sålde slutligen, dock först 1763 Reipolzkirchen. Han var som ung i fransk krigstjänst, kom sedan till det brandenburgska hovet i Bayreuth, där han avancerade till den ena hedersposten efter den andra: geheimeråd, överstemarskalk, amtshauptman, envoyé och överhovstallmästare.

I ett olyckligt äktenskap förenad med en högbördig tyska, Wild- och Rheingrevinnan Wilhelmina av Salm hade han tre döttrar, varav endast en, Christina nådde mogen ålder. Hon uppfostrades på Claestorp, men kallades till Bayreuth och giftes strax bort med riksgreve Fredrik von Ellroth.

 

Nils Julius yngre broder Carl Adam som var geheimeråd hos markgreven av Brandenburg-Bayreuth användes av honom i diplomatiska värv och avled på vägen att tillträda posten som envoyé i Köpenhamn.

 

Den tredje av bröderna var Mauritz Casimir (29) (1711–1781). Han började som officer i österrikisk tjänst och gjorde därunder fem kampanjer i Italien, fyra i Ungern, en i Schlesien och en i Valakiet. Inträdde därefter i svensk tjänst, men var först knappt mäktig svenska språket. Sedan han gift sig med sin syssling Charles Emils dotter Ulrik Charlotta (1722–1760) blev han emellertid fast bunden vid ättens verkliga fädernesland, steg till generallöjtnant och var en av förgrundsfigurerna vid Gustaf III:s hov. Han är i sina båda giften, Lewenhaupt och Palbitzki den gemensamme stamfadern för ättens samtliga yngre grenar.

 

Vi ska endast här nämna sönerna Adolf Fredrik (30), generalmajor, överhovstallmästare och vid 33 års ålder serafimerriddare. Hans gren utdog med sonen excellensen Gustaf på Casimirsborg, vilken av Gustaf III som faddergåva erhöll survivance (arvsrätt) på överstallmästarebefattningen.

 

Generallöjtnanten Adam Ludvig (31). Även hans gren dog ut på manssidan i nästa led med sonen Gustaf Adolf (32) på den gamla familjeegendomen Kasby i Uppland.

 

Generalmajoren Charles Emil (33), vilkens gren lever i Carl Johans och excellensen Carl Gustafsson och hans broders avkomlingar utgör släktens 1:a yngre gren.

 

Överste Gustaf Julius (43) (1753–1820), blev stamfader för Säbylunds- och Geddeholmsgrenen alltså den 2:a yngre grenen.

 

Claës Axel (50) (1757–1808) är stamfadern till 3:e grenen alltså Claestorps- och Askegrenen, som numera endast utgörs av avkomlingar av den äldste av hans tre söner, den framstående jorddrotten och bruksmannen överstekammarjunkaren Claës Casimir (51), som i mångt och mycket var före sin tid, samt ende sonen i andra giftet Ludvig Wierich (63) (1772–1853), vilkens ättlingar f.d. Julitagrenen utgör ättens yngsta gren, den 4:e.

(De angivna numren utgör tabellnummer från Stamtaflorna)

 

Släkten finns dokumenterad tillbaka till 1350-talet genom Kristiern, jordägare på Selaön i Mälaren. Två generationer senare inträder släkten i högadeln med sonsonen Abraham Kristiernsson, död 1499. Han förekommer från 1491 som riksråd. Det var även hans son Erik Abrahamsson.

Erik Abrahamsson blev ett av de första offren i Stockholms blodbad. Genom hans änka, Ebba Eriksdotter Vasa blev familjen besläktad med det nya kungahuset. Släktbanden befästes ytterligare när Gustaf Vasa valde sin andra hustru, Margareta, från samma familj.

 

Erik och Ebba hade ytterligare fem barn, den äldsta dottern Anna gifte sig med Axel Bielke. Den andra, Brita, med Gustaf Stenbock. Den yngsta av de fyra, Märta, med Svante Sture. De gjorde alla alltså väldigt bra partier.

 

Av sönerna lämnar vi den äldsta, Abraham, åt sidan, då han blev stamfader för den friherrliga grenen Leijonhufvud och övergår till den yngste, Sten Eriksson (1) (1518–1568), som redan vid 21 års ålder blev riksråd och fick flera ansvarsfulla militära, administrativa och diplomatiska uppdrag. Bland annat avslutade han Sveriges första traktat med Frankrike. 

 

Den unge blonde svensken väckte en viss uppmärksamhet vid Henrik II:s hov och kallades där på grund av sitt kungliga svågerskap allmänt ”le prince de Suède” (prinsen av Sverige). I ett arkiv finns ett handbrev till honom från Henrik II med ingressen ”mon cousin” (min kusin). 

 

Under det franska besöket fattade Sten kärlek till en hovfröken, mademoiselle de Roeux som tillhörde landets högsta adel. Kärleken besvarades, men Gustaf Vasa vägrade sitt samtycke. Kungen hade i stället sina blickar riktade på ett ekonomiskt fördelaktigt parti för honom i Sverige, Ebba Lilliehöök. Hon dotter till hans gamla antagonist Måns Bryntesson och styvdotter till hans landsförvisade före detta kansler Christoffer Andersson Röd. Vid sidan av de ekonomiska, hade kungen vid anstiftande av detta äktenskap säkert även politiska skäl. 

 

Även senare, hos kung Erik XIV, var Sten i början en högst betrodd man. Han upphöjdes vid kungens kröning till friherre och riddare av Sankt Salvatorsorden. Vid Sturemorden lyckades han överleva, till skillnad från sin svåger och sina systersöner. Han blev sedan en av ledarna för hertigarnas, även de hans systersöner, uppror. När Erik XIV intog Stockholm och räckte honom sin värja med orden: ”jag är eder fånge herr Sten”, rände en drabant sin bardisan i Stens sida. Några dagar därefter avled Sten av sitt sår. Han hade nyss fyllt 50 år. 

 

Enligt berättelsen ska han på sin dödsbädd ha er fått ett löfte om grevlig värdighet. Han räknas som den förste av den grevliga ätten, även om det först var året därpå som hans änka erhöll Raseborg som grevskap. Sten var efter allt att döma en rikt begåvad, för sin tid ovanligt bildad man. Han är en av ättens märkvärdigaste och mest framträdande personligheter.

 

Stens döttrar gjorde goda giften: Edla med Mauritz Grip, Anna och Elisabet med var sin Bielke och den yngsta Brita med Magnus Brahe. 

 

Stens båda söner Axel (2) (1554–1619) och Mauritz är synnerligen intressanta. Axel kom vid 18 års ålder till universitetet i Padua och de italienska studieåren satte sin prägel på hela hans liv. Vid sidan av Erik Brahe, är han den mest typiske renässanspersonligheten som vår historia känner till. 

 

Han var mångsidigt bildad, god stilist, rikt begåvad men kanske lite hetsig. Vid sin kusin hertig Karls (IX) bröllop i Heidelberg träffade han Sidonia von Daun und Falkenstein som han gifte sig med. Detta äktenskap skulle komma att påverka hela släktens historia. De fick två söner Johan Casimir och Sten. 

 

Brodern Mauritz (74) (1559–1607) fick vid sin död av Karl IX betyget att ha varit ”den bäste och förståndigaste man i rikets råd”. Han hade från sin ungdom trofast hållit fast vid Karl IX, och de båda kusinerna var nog mycket lika. 

 

Även Mauritz maka var tyska, men ej som broderns av halvsuverän ätt, utan en fattig hovfröken, vilken väckte hans stolta moders synnerliga misshag. Namnet von Hatzfeld låter annars numera ganska välklingande. Hon levde länge som änka och spelade på sin tid en stor roll familjen. Deras enda dotter Ebba, drottning Kristinas uppfostrarinna överlevde länge sina båda män, Svante Sture och Claes Horn och sin enda dotter, och det rika arvet gick släkten förbi, eftersom kusinerna redan var avlidna och kusinbarn då ej hade arvsrätt.

 

Axel råkade ohjälpligt stöta sig med kusinen, Karl IX, och landsförvisades och bosatte sig i Tyskland där han genom sina båda giften hade stora ekonomiska intressen. Hans båda söner återvände dock redan under faderns livstid till Sverige. Den yngre, Sten (73) (1586–1645) kom först, återfick grevskap och gods. Men även han kom snart ändå att bosätta sig i Tyskland, sedan han genom sitt gifte med Magdalena Manderscheid-Schleiden blivit ägare till grevskapet Manderscheid med vidsträckta besittningar på båda sidorna av Mosel. Eftersom Sten dog sonlös, gick egendomarna ur släkten och tillföll hans dotter.

 

Stens äldre bror, Johan Casimir (3) (1583–1634), återvände några år senare till Sverige. Han hade i sin ungdom i kejserlig tjänst gjort fälttåg i Ungern mot turkarna, gifte sig kort efter sin återkomst med sin kusin Sidonia Grip, genom henne fick han godsen Mem (senare Casimirsborg) och Vinäs. Han var klen och levde utan tjänst på sina gods. Det var först under sitt sista levnadsår han av Axel Oxenstierna lät övertala sig tjänstgöra för änkedrottning Maria Eleonoras råd.

 

Johan Casimir efterlämnade fyra söner, vilka samtliga är att räkna bland släktens allra främsta personligheter. De båda fältmarskalkarna och riksråden Gustaf Adolf och Carl Mauritz, kavallerigeneralen och riksrådet Ludvig Wierich samt överkammarherren och översten Axel (72) (1626–1668).

 

Vi tar den siste först. Axel blev vid 25 års ålder överste för Dalregementet och överkammarherre hos drottning Kristina. Han var sedan en tid bosatt på Winnweiler som ”regierender Graf”. 

 

Han återvände till Sverige för att som specialsändebud från hertigen av Lothringen lyckönska Karl X Gustaf till tronbestigningen. Förde sedan sitt regemente under en del av polska kriget, men återvände till de tyska besittningarna. De sista åren bodde han på sin gård Koberg, där han avled blott 42 år gammal. Han var gift med sin kusins dotter Maria Elisabeth av Manderscheid, som länge levde som änka.

 

Av deras många barn överlevde honom endast två döttrar, gifta Bielke och Palbitzki, vilka år 1693 mot en kontant penningsumma avsade sig alla anspråk på grevskapet Manderscheid.

 

Den äldste av de fyra bröderna, Gustaf Adolf (4)(1619–1656), är en av släktens märkligaste män. Generallöjtnant vid 29 års ålder, riksråd vid 31 och fältmarskalk och generalguvernör vid 36 avled han blott 37 år gammal. Vid 23 års ålder hade han i slaget vid Leipzig, sedan det högre befälet stupat kommenderat ett regemente, men erhöll själv där inte mindre än 17 sår och blev sedan nog inte riktigt människa igen, vilket emellertid inte hindrade honom från att med synnerlig utmärkelse delta i 30-åriga och Karl X Gustafs krig. Han hade en talang som fältherre av stora mått och hann under sin korta levnadsbana ovanligt mycket. Bland hans vapenbragder nämns endast Hof, Eger, Dünaburg och Kexholm. Han var gift med Catharina De la Gardie, syster till drottning Kristinas gunstling Magnus Gabriel.

 

Gustaf Adolfs ende till mogen ålder komne son Gustaf Mauritz (5) (1651–1700) började vid 20 års ålder som kammarherre hos Karl XI. Vid 25års ålder var Gustaf Mauritz överste för ett eget kavalleriregemente och deltar i kriget mot danskarna i Skåne.

 

År 1688 blir han överste för ett av de sex svenska regementena som Karl XI hyrde ut till Nederländerna under deras försvarskrig mot Ludvig XIV. Efter freden i Rijswik blir han överste för kavalleriet i Bremen och dör 1700 i Stade, 49 år gammal. Han var gift tre gånger med: Magdalena Stenbock, Görvel Sparre och Charlotta Dohna. Från honom reducerades grevskapet Raseborg i Finland och friherrskapet Vinberg i Halland.

 

Gustaf Mauritz var far till tolv barn varav fyra söner som stred vid Karl XII:s sida: Gustaf Adolf, Carl, Erik Mauritz och Axel Johan, vilka alla, men i synnerhet Erik, i samtliga handlingar erhåller de högsta vitsord. Tre stupade och den fjärde avled som krigsfånge i Moskva. De var alla ogifta och med dem utslocknade den äldsta grenen – Gustaf Adolfs – på manssidan.

 

Även Johan Casimirs andre son Carl Mauritz (6) (1620–1666) var en framstående fältherre en djärv och skicklig kavallerigeneral som med utmärkelse deltog i trettioåriga krigets sista skede och Karl X Gustafs polska och danska krig. Han användes även i diplomatiska värv och visade sig som president i krigskollegium även som duktig administratör, och fungerade ofta som riksmarsk. Även han avled vid relativt unga år, blott 46 år gammal. Efter ett första barnlöst äktenskap med Dorothea Wrangel gifte han om sig med Anna Maria Kruus, Axel Oxenstiernas dotterdotter, som förde med sig en stor hemgift. Själv var han delägare i de stora tyska besittningarna samt ägare till ett tjugotal sätesgårdar i Sverige, Finland, Estland och Livland samt diverse strögods, även i Norge. Hans avkomlingar utgör familjens nu levande äldsta gren, Huvudmannagrenen.

 

Han efterlämnade fyra söner. Den näst yngste, Sten Casimir, stupade i Dalmatien som överstelöjtnant vid ett tyskt regemente i venetiansk tjänst. 

 

Äldste sonen Axel Johan (7) (1660–1717) är en av släktens märkligaste personligheter mest på grund av sitt obehärskade lynne. Han var sjöman till liv och själ. Som ung tjänstgjorde han bland annat i franska flottan. När frågan om den 15-årige Karl XII:s omedelbara myndighetsförklaring förekom på Riddarhuset, hotade Axel Johan att kasta den som opponerade sig ut genom fönstret. Han hade nog utan att tveka hållit sitt löfte, om det hade behövts. Slutligen blev han chef för Göteborgseskadern. 

 

Den andre av Carl Mauritz söner hette Carl Gustaf (7) (1662–1703). Han var deltog i militär tjänst i flera länder och kom år 1700, när Karl XII:s krig bröt ut, i Johan III:s onåd för det han ej lämnade den sachsiska tjänsten hos sin svåger August II (Katarina Jagellonicas bror), och ta sig hem till Sverige. I april 1703 blev han dömd för förräderi men innan domen föll hade han redan avlidit. Domen annullerades efter Karl XII:s död. Carl Gustaf var gift med Amalia von Königsmarck.

 

Den yngste Mauritz (23) (1666–1735) var kapten i svensk tjänst, då han av brodern Carl Gustaf erbjöds en förmånlig anställning i polsk-sachsisk tjänst, där han på ett par år avancerade till generalmajor. Men glädjen räckte inte länge. När kriget utbröt, tog han liksom brodern visserligen avsked från August II:s tjänst, men inställde sig inte i svensk, varför även han dömdes till döden. Han förde därefter under flera år en kringirrande tillvaro.

 

Mauritz skilde sig från Hedvig Eleonora Sparre och ansågs till och med i Sverige vara död. Ett tag sades det att han gått i kloster. Efter Karl XII:s död upphävdes domen. Han återvände till Sverige och krävde ut sitt arv och blev ägare till Vinäs. Senare avstod han sina gods till brorsonen Charles Emile mot en livränta.

 

Några år före sin återkomst hade han gift sig för andra gången med en katolsk fröken Birgitta von Praunheim med vilken han hade två döttrar, som kvarlämnades i Tyskland och som uppfostrade i moderns religion. Båda blev nunnor i ett franskt kloster och hade inte arvsrätt i Sverige. 

 

Angående Carl Gustafs son Charles Emil (8) (1691–1743) är det nog att hänvisa till den svenska historien, där han på sin tid spelade en ledande roll samt steg till maktens och ärans tinnar – hans beundrare hoppades att få kalla honom Karl XIII – tills hans eget parti offrade hans liv för att rädda sitt eget skinn. (Läs mer om honom i bokverket Släkten Lewenhaupt.)

 

Hans äldste son Charles Emil II (9) (1721–1796) kompenserades för orättvisorna mot fadern till höga ämbeten. Man måste dock förvåna sig över att Gustaf III utsåg den då 60-årige mannen till lantmarskalk vid en riksdag, som kunde förutses överstiga hans krafter, det vill säga hans kroppsliga hade alltid varit förvånande. I sin ungdom kunde han med blotta händerna räta ut en hästsko.

 

Med hans sonson utdog denna gren av ätten på manssidan år 1823 och Vinäs som gått i arv allt sedan Bo Jonsson Grip och 1616 genom gifte kommit i släkten gick nu ur densamma jämte ett mycket stort godskomplex i Tjust. Charles Emiles dotter Caroline gift Sparre sålde Vinäs 1844.

 

När Charles Emile d.ä. mottog det sista besöket av sina unga söner avfordrade han av dem ett löfte att inte försöka hämnas hans död. Den yngste, Adam (13) (1725–1775), vägrade och tog kort därefter avsked från livgardet, och reste utomlands för att söka lyckan. I Frankrike togs han genast om hand av faderns kusin marskalken Moritz av Sachsen och steg sedan hastigt i graderna tills han slutligen blev fältmarskalk. Genom gifte med sin syssling Caroline Sinclair blev han ägare till bland annat Oberbronn i Alsace. Hans ättlingar blev härigenom i tre generationer halvfransmän utan att släppa kontakten med Sverige för att efter fyra generationer återvända till hemlandet.

 

Av Adams barn ska vi här nämna Caroline, den kvicka och litterata statsfrun i Gustaf III:s hov, vidare Auguste (14) 1752–1809) som visserligen begåvades med en högre honnörstitel i den svenska armén, men som helt tillhörde den franska. Däremot gjorde revolutionen slut på hans militära bana. Han fann sig dock i den nya ordningen och fick en del administrativa och civilmilitära uppdrag. 

 

Hans yngre broder Charles Adam (15) (1760–1821) var omväxlande i svensk och fransk tjänst. Han var gift med Christiane von Stralenheim-Wasaborg, släkting till Gustaf II Adolf och Margareta Slots. 

 

Dessa fick endast ett barn, sonen Charles Auguste (16) (1812–1897). Han var juris licentiat och svensk kammarherre men ägnade sig mest åt skötseln av sina egendomar i Alsace och Lorraine. I sitt gifte med Cecilia Sparre fick han tre söner. Charles (17), Gustaf och Sixten (19). Charles Auguste flyttade hem till Sverige för gott i samband med att stora delar av hans egendomar blev ödelagda i samband med fransk-tyska kriget 1870.

 

Den äldste sonen Charles och den yngste Sixten blev svenska undersåtar 1872–1873 och är stamfäder för Huvudmannagrenen.

 

Av Johan Casimir (3):s söner har nu nämnts de båda äldsta Gustaf Adolf och Carl Mauritz och den yngste Axel Johan. Återstår den tredje i ordningen Ludvig Wierich (24) (1622–1668), även han en märklig man, som steg till general och riksråd. (Läs mer om honom i boken Släkten Lewenhaupt.)

 

Hans tre söner var samtliga mycket framstående män. Om den äldste Adam Ludvig (25), (1659–1718) kan sägas att han vid slutfasen av slaget vid Perevolotjna vid Poltava, när Karl XII hade flytt var hären fullkomligt desorganiserad och manskapet lydde inte order vid den anbefallda uppställningen. På den höga strandbrinken ovanför den plats, där svenskarna var sammanträngda, började ryssarna ställa upp sitt artilleri. Adam Ludvig lät då verkställa en slags omröstning bland manskapet om de ville strida eller kapitulera. Endast ett fåtal uttalade sig för strid. Lewenhaupt drog emellertid ut på underhandlingarna med ryssarna för att kungen skulle hinna undan men den 1 juli 1709 skedde dock kapitulationen. Hur många tusental svenska liv som på detta sätt sparades är svårt att säga, men ärkefienden Ryssland brukade ju inte vara nådiga när de var överlägsna i strid. Kungen förlät aldrig Adam Ludvig för som han tyckte den nesliga kapitulationen och speciellt tyckte han att omröstningen var förnedrande. Kanske var det därför som Lewenhaupt utan att bli utväxlad fick sitta i rysk fångenskap ända till sin död nästan tio år senare.

 

Den andre brodern Gustaf Fredrik (26) (1655–1723) hade en märklig bana. Först officer i fransk tjänst, uppsatte han med sin morbror Graf Hohenlohes ekonomiska bistånd ett regemente i venetiansk tjänst. Han var gift med Anna Catharina, en kusin, dotter till Carl Mauritz. Vid det stora nordiska krigets utbrott blev han kavalleriöverste i svensk tjänst. Bidrog till segern vid Gadebusch och blev utnämnd till generalmajor och sedan till generallöjtnant. 

 

Hans son Carl Fredrik (1689–1753) flyttade tidigt ut till släktens tyska besittningar, gifte sig med en italiensk markisinna, återkom på äldre dar till Sverige, varvid hans hustru övergick till den lutherska läran samt avled på sin egendom Casimirsborg.

 

Ludvig Wierichs tredje son Carl Julius (27) (1664–1726) var självklart också en framstående officer. Han var överkommendant i Stade innan han tog avsked och bosatte sig på Winnweiler huvudorten i grevskapet Falkenstein.

 

Av Carl Julius barn var den äldste Ludvig Wierich II först i svensk tjänst varefter han helt och hållet blev tysk och slutade som kurpfalzisk generalmajor och genom sitt gifte godsägare i Schlesien.

 

Carl Julius dotter Magdalena (1699–1766) var först gift med den svenskfödde lothringske storgodsägaren Ludvig Sinclair, med vilken hon blev mor till fältmarskalken Adams hustru Caroline. Hon var i sitt andra äktenskap gift med den regerande greven av Leiningen-Güntersblüm 

 

Vidare den blida och intelligenta fröken Brita Eleonora eller Brit-Leonore, som hon kallades, som alltid fanns till hands där hon bäst behövdes och ställde alltid till rätta i den talrika syskonkretsen, när det ibland behövdes. 

 

Carolina som med sin make Jakob Hamilton, vilken var fransk fältmarskalk, tillbringade det mesta av sitt liv utomlands, och den myndiga och målmedvetna Ulla gift med Claes Stromberg på Claestorp.

 

Av sönerna i andra giftet var Nils Julius (28) (1708–1776) den äldste. Han var den siste som residerade i släktens tyska besittningar. Avstod för sig och sina bröder för en rund summa till kejsaren anspråken på Falkenstein samt sålde slutligen, dock först 1763 Reipolzkirchen. Han var som ung i fransk krigstjänst, kom sedan till det brandenburgska hovet i Bayreuth, där han avancerade till den ena hedersposten efter den andra: geheimeråd, överstemarskalk, amtshauptman, envoyé och överhovstallmästare. 

 

I ett olyckligt äktenskap förenad med en högbördig tyska, Wild- och Rheingrevinnan Wilhelmina av Salm hade han tre döttrar, varav endast en, Christina nådde mogen ålder. Hon uppfostrades på Claestorp, men kallades till Bayreuth och giftes strax bort med riksgreve Fredrik von Ellroth. 

 

Nils Julius yngre broder Carl Adam som var geheimeråd hos markgreven av Brandenburg-Bayreuth användes av honom i diplomatiska värv och avled på vägen att tillträda posten som envoyé i Köpenhamn.

 

Den tredje av bröderna var Mauritz Casimir (29) (1711–1781). Han började som officer i österrikisk tjänst och gjorde därunder fem kampanjer i Italien, fyra i Ungern, en i Schlesien och en i Valakiet. Inträdde därefter i svensk tjänst, men var först knappt mäktig svenska språket. Sedan han gift sig med sin syssling Charles Emils dotter Ulrik Charlotta (1722–1760) blev han emellertid fast bunden vid ättens verkliga fädernesland, steg till generallöjtnant och var en av förgrundsfigurerna vid Gustaf III:s hov. Han är i sina båda giften, Lewenhaupt och Palbitzki den gemensamme stamfadern för ättens samtliga yngre grenar.

 

Vi ska endast här nämna sönerna Adolf Fredrik (30), generalmajor, överhovstallmästare och vid 33 års ålder serafimerriddare. Hans gren utdog med sonen excellensen Gustaf på Casimirsborg, vilken av Gustaf III som faddergåva erhöll survivance (arvsrätt) på överstallmästarebefattningen.

 

Generallöjtnanten Adam Ludvig (31). Även hans gren dog ut på manssidan i nästa led med sonen Gustaf Adolf (32) på den gamla familjeegendomen Kasby i Uppland.

 

Generalmajoren Charles Emil (33), vilkens gren lever i Carl Johans och excellensen Carl Gustafsson och hans broders avkomlingar utgör släktens 1:a yngre gren.

 

Överste Gustaf Julius (43) (1753–1820), blev stamfader för Säbylunds- och Geddeholmsgrenen alltså den 2:a yngre grenen.

 

Claës Axel (50) (1757–1808) är stamfadern till 3:e grenen alltså Claestorps- och Askegrenen, som numera endast utgörs av avkomlingar av den äldste av hans tre söner, den framstående jorddrotten och bruksmannen överstekammarjunkaren Claës Casimir (51), som i mångt och mycket var före sin tid, samt ende sonen i andra giftet Ludvig Wierich (63) (1772–1853), vilkens ättlingar f.d. Julitagrenen utgör ättens yngsta gren, den 4:e.

 


 

 

 


 

 

 

 

gallery/410px-g_002

Släkten Lewenhaupts historia

 

Släkten finns dokumenterad tillbaka till 1350-talet genom Kristiern, jordägare på Selaön i Mälaren. Två generationer senare inträder släkten i högadeln med sonsonen Abraham Kristiernsson, död 1499. Han förekommer från 1491 som riksråd. Det var även hans son Erik Abrahamsson.

Erik Abrahamsson blev ett av de första offren i Stockholms blodbad. Genom hans änka, Ebba Eriksdotter Vasa blev familjen besläktad med det nya kungahuset. Släktbanden befästes ytterligare när Gustaf Vasa valde sin andra hustru, Margareta, från samma familj

 Erik och Ebba hade ytterligare fem barn, den äldsta dottern Anna gifte sig med Axel Bielke. Den andra, Brita, med Gustaf Stenbock. Den yngsta av de fyra, Märta, med Svante Sture. De gjorde alla alltså väldigt bra partier.

Av sönerna lämnar vi den äldsta, Abraham, åt sidan, då han blev stamfader för den friherrliga grenen Leijonhufvud och övergår till den yngste, Sten Eriksson (1) (1518–1568), som redan vid 21 års ålder blev riksråd och fick flera ansvarsfulla militära, administrativa och diplomatiska uppdrag. Bland annat avslutade han Sveriges första traktat med Frankrike.

Den unge blonde svensken väckte en viss uppmärksamhet vid Henrik II:s hov och kallades där på grund av sitt kungliga svågerskap allmänt ”le prince de Suède” (prinsen av Sverige). I ett arkiv finns ett handbrev till honom från Henrik II med ingressen ”mon cousin” (min kusin).

Under det franska besöket fattade Sten kärlek till en hovfröken, mademoiselle de Roeux som tillhörde landets högsta adel. Kärleken besvarades, men Gustaf Vasa vägrade sitt samtycke. Kungen hade i stället sina blickar riktade på ett ekonomiskt fördelaktigt parti för honom i Sverige, Ebba Lilliehöök. Hon dotter till hans gamla antagonist Måns Bryntesson och styvdotter till hans landsförvisade före detta kansler Christoffer Andersson Röd. Vid sidan av de ekonomiska, hade kungen vid anstiftande av detta äktenskap säkert även politiska skäl.

Även senare, hos kung Erik XIV, var Sten i början en högst betrodd man. Han upphöjdes vid kungens kröning till friherre och riddare av Sankt Salvatorsorden. Vid Sturemorden lyckades han överleva, till skillnad från sin svåger och sina systersöner. Han blev sedan en av ledarna för hertigarnas, även de hans systersöner, uppror. När Erik XIV intog Stockholm och räckte honom sin värja med orden: ”jag är eder fånge herr Sten”, rände en drabant sin bardisan i Stens sida. Några dagar därefter avled Sten av sitt sår. Han hade nyss fyllt 50 år.

Enligt berättelsen ska han på sin dödsbädd ha er fått ett löfte om grevlig värdighet. Han räknas som den förste av den grevliga ätten, även om det först var året därpå som hans änka erhöll Raseborg som grevskap. Sten var efter allt att döma en rikt begåvad, för sin tid ovanligt bildad man. Han är en av ättens märkvärdigaste och mest framträdande personligheter.

Stens döttrar gjorde goda giften: Edla med Mauritz Grip, Anna och Elisabet med var sin Bielke och den yngsta Brita med Magnus Brahe.

 

Stens båda söner Axel (2) (1554–1619) och Mauritz är synnerligen intressanta. Axel kom vid 18 års ålder till universitetet i Padua och de italienska studieåren satte sin prägel på hela hans liv. Vid sidan av Erik Brahe, är han den mest typiske renässanspersonligheten som vår historia känner till.

Han var mångsidigt bildad, god stilist, rikt begåvad men kanske lite hetsig. Vid sin kusin hertig Karls (IX) bröllop i Heidelberg träffade han Sidonia von Daun und Falkenstein som han gifte sig med. Detta äktenskap skulle komma att påverka hela släktens historia. De fick två söner Johan Casimir och Sten.

 

Brodern Mauritz (74) (1559–1607) fick vid sin död av Karl IX betyget att ha varit ”den bäste och förståndigaste man i rikets råd”. Han hade från sin ungdom trofast hållit fast vid Karl IX, och de båda kusinerna var nog mycket lika.

Även Mauritz maka var tyska, men ej som broderns av halvsuverän ätt, utan en fattig hovfröken, vilken väckte hans stolta moders synnerliga misshag. Namnet von Hatzfeld låter annars numera ganska välklingande. Hon levde länge som änka och spelade på sin tid en stor roll familjen. Deras enda dotter Ebba, drottning Kristinas uppfostrarinna överlevde länge sina båda män, Svante Sture och Claes Horn och sin enda dotter, och det rika arvet gick släkten förbi, eftersom kusinerna redan var avlidna och kusinbarn då ej hade arvsrätt.

 

Axel råkade ohjälpligt stöta sig med kusinen, Karl IX, och landsförvisades och bosatte sig i Tyskland där han genom sina båda giften hade stora ekonomiska intressen. Hans båda söner återvände dock redan under faderns livstid till Sverige. Den yngre, Sten (73) (1586–1645) kom först, återfick grevskap och gods. Men även han kom snart ändå att bosätta sig i Tyskland, sedan han genom sitt gifte med Magdalena Manderscheid-Schleiden blivit ägare till grevskapet Manderscheid med vidsträckta besittningar på båda sidorna av Mosel. Eftersom Sten dog sonlös, gick egendomarna ur släkten och tillföll hans dotter.

 

Stens äldre bror, Johan Casimir (3) (1583–1634), återvände några år senare till Sverige. Han hade i sin ungdom i kejserlig tjänst gjort fälttåg i Ungern mot turkarna, gifte sig kort efter sin återkomst med sin kusin Sidonia Grip, genom henne fick han godsen Mem (senare Casimirsborg) och Vinäs. Han var klen och levde utan tjänst på sina gods. Det var först under sitt sista levnadsår han av Axel Oxenstierna lät övertala sig tjänstgöra för änkedrottning Maria Eleonoras råd.

 

Johan Casimir efterlämnade fyra söner, vilka samtliga är att räkna bland släktens allra främsta personligheter. De båda fältmarskalkarna och riksråden Gustaf Adolf och Carl Mauritz, kavallerigeneralen och riksrådet Ludvig Wierich samt överkammarherren och översten Axel (72) (1626–1668).

 

Vi tar den siste först. Axel blev vid 25 års ålder överste för Dalregementet och överkammarherre hos drottning Kristina. Han var sedan en tid bosatt på Winnweiler som ”regierender Graf”.

Han återvände till Sverige för att som specialsändebud från hertigen av Lothringen lyckönska Karl X Gustaf till tronbestigningen. Förde sedan sitt regemente under en del av polska kriget, men återvände till de tyska besittningarna. De sista åren bodde han på sin gård Koberg, där han avled blott 42 år gammal. Han var gift med sin kusins dotter Maria Elisabeth av Manderscheid, som länge levde som änka.

Av deras många barn överlevde honom blott två döttrar gifta Bielke och Palbitzki, vilka år 1693 mot en kontant penningsumma avsade sig alla anspråk på grevskapet Manderscheid.

 

Den äldste av de fyra bröderna, Gustaf Adolf (4)(1619–1656), är en av släktens märkligaste män. Generallöjtnant vid 29 års ålder, riksråd vid 31 och fältmarskalk och generalguvernör vid 36 avled han blott 37 år gammal. Vid 23 års ålder hade han i slaget vid Leipzig, sedan det högre befälet stupat kommenderat ett regemente, men erhöll själv där inte mindre än 17 sår och blev sedan nog inte riktigt människa igen, vilket emellertid inte hindrade honom från att med synnerlig utmärkelse delta i 30-åriga och Karl X Gustafs krig. Han hade en talang som fältherre av stora mått och hann under sin korta levnadsbana ovanligt mycket. Bland hans vapenbragder nämns endast Hof, Eger, Dünaburg och Kexholm. Han var gift med Catharina De la Gardie, syster till drottning Kristinas gunstling Magnus Gabriel.

 

Gustaf Adolfs ende till mogen ålder komne son Gustaf Mauritz (5) (1651–1700) började vid 20 års ålder som kammarherre hos Karl XI. Vid 25års ålder var Gustaf Mauritz överste för ett eget kavalleriregemente och deltar i kriget mot danskarna i Skåne.

År 1688 blir han överste för ett av de sex svenska regementena som Karl XI hyrde ut till Nederländerna under deras försvarskrig mot Ludvig XIV. Efter freden i Rijswik blir han överste för kavalleriet i Bremen och dör 1700 i Stade, 49 år gammal. Han var gift tre gånger med: Magdalena Stenbock, Görvel Sparre och Charlotta Dohna. Från honom reducerades grevskapet Raseborg i Finland och friherrskapet Vinberg i Halland.

 

Gustaf Mauritz var far till tolv barn varav fyra söner som stred vid Karl XII:s sida: Gustaf Adolf, Carl, Erik Mauritz och Axel Johan, vilka alla, men i synnerhet Erik, i samtliga handlingar erhåller de högsta vitsord. Tre stupade och den fjärde avled som krigsfånge i Moskva. De var alla ogifta och med dem utslocknade den äldsta grenen – Gustaf Adolfs – på manssidan.

----

 

Även Johan Casimirs andre son Carl Mauritz (6) (1620–1666) var en framstående fältherre en djärv och skicklig kavallerigeneral som med utmärkelse deltog i trettioåriga krigets sista skede och Karl X Gustafs polska och danska krig. Han användes även i diplomatiska värv och visade sig som president i krigskollegium även som duktig administratör, och fungerade ofta som riksmarsk. Även han avled vid relativt unga år, blott 46 år gammal. Efter ett första barnlöst äktenskap med Dorothea Wrangel gifte han om sig med Anna Maria Kruus, Axel Oxenstiernas dotterdotter, som förde med sig en stor hemgift. Själv var han delägare i de stora tyska besittningarna samt ägare till ett tjugotal sätesgårdar i Sverige, Finland, Estland och Livland samt diverse strögods, även i Norge. Hans avkomlingar utgör familjens nu levande äldsta gren, huvudmannagrenen.

            Han efterlämnade fyra söner. Den näst yngste, Sten Casimir, stupade i Dalmatien som överstelöjtnant vid ett tyskt regemente i venetiansk tjänst.

            Äldste sonen Axel Johan (7) (1660–1717) är en av släktens märkligaste personligheter mest på grund av sitt obehärskade lynne. Han var sjöman till liv och själ. Som ung tjänstgjorde han bland annat i franska flottan. När frågan om den 15-årige Karl XII:s omedelbara myndighetsförklaring förekom på Riddarhuset, hotade Axel Johan att kasta den som opponerade sig ut genom fönstret. Han hade nog utan att tveka hållit sitt löfte, om det hade behövts. Slutligen blev han chef för Göteborgseskadern.

 

Den andre av Carl Mauritz söner hette Carl Gustaf (7) (1662–1703). Han var deltog i militär tjänst i flera länder och kom år 1700, när Karl XII:s krig bröt ut, i Johan III:s onåd för det han ej lämnade den sachsiska tjänsten hos sin svåger August II (Katarina Jagellonicas bror), och ta sig hem till Sverige. I april 1703 blev han dömd för förräderi men innan domen föll hade han redan avlidit. Domen annullerades efter Karl XII:s död. Carl Gustaf var gift med Amalia von Königsmarck.

 

Den yngste Mauritz (23) (1666–1735) var kapten i svensk tjänst, då han av brodern Carl Gustaf erbjöds en förmånlig anställning i polsk-sachsisk tjänst, där han på ett par år avancerade till generalmajor. Men glädjen räckte inte länge. När kriget utbröt, tog han liksom brodern visserligen avsked från August II:s tjänst, men inställde sig inte i svensk, varför även han dömdes till döden. Han förde därefter under flera år en kringirrande tillvaro.

Mauritz skilde sig från Hedvig Eleonora Sparre och ansågs till och med i Sverige vara död. Ett tag sades det att han gått i kloster. Efter Karl XII:s död upphävdes domen. Han återvände till Sverige och krävde ut sitt arv och blev ägare till Vinäs.

Senare avstod han sina gods till brorsonen Charles Emile mot en livränta.

Några år före sin återkomst hade han gift sig för andra gången med en katolsk fröken Birgitta von Praunheim med vilken han hade två döttrar, som kvarlämnades i Tyskland och som uppfostrade i moderns religion. Båda blev nunnor i ett franskt kloster och hade inte arvsrätt i Sverige.

 

Angående Carl Gustafs son Charles Emil (8) (1691–1743) är det nog att hänvisa till den svenska historien, där han på sin tid spelade en ledande roll samt steg till maktens och ärans tinnar – hans beundrare hoppades att få kalla honom Karl XIII – tills hans eget parti offrade hans liv för att rädda sitt eget skinn. (Läs mer om honom i bokverket Släkten Lewenhaupt.)

 

Hans äldste son Charles Emil II (9) (1721–1796) kompenserades för orättvisorna mot fadern till höga ämbeten. Man måste dock förvåna sig över att Gustaf III utsåg den då 60-årige mannen till lantmarskalk vid en riksdag, som kunde förutses överstiga hans krafter, det vill säga hans kroppsliga hade alltid varit förvånande. I sin ungdom kunde han med blotta händerna räta ut en hästsko.

            Med hans sonson utdog denna gren av ätten på manssidan år 1823 och Vinäs som gått i arv allt sedan Bo Jonsson Grip och 1616 genom gifte kommit i släkten gick nu ur densamma jämte ett mycket stort godskomplex i Tjust. Charles Emiles dotter Caroline gift Sparre sålde Vinäs 1844.

 

När Charles Emile d.ä. mottog det sista besöket av sina unga söner avfordrade han av dem ett löfte att inte försöka hämnas hans död. Den yngste, Adam (13) (1725–1775), vägrade och tog kort därefter avsked från livgardet, och reste utomlands för att söka lyckan. I Frankrike togs han genast om hand av faderns kusin marskalken Moritz av Sachsen och steg sedan hastigt i graderna tills han slutligen blev fältmarskalk. Genom gifte med sin syssling Caroline Sinclair blev han ägare till bland annat Oberbronn i Alsace. Hans ättlingar blev härigenom i tre generationer halvfransmän utan att släppa kontakten med Sverige för att efter fyra generationer återvända till hemlandet.

 

Av Adams barn ska vi här nämna Caroline, den kvicka och litterata statsfrun i Gustaf III:s hov, vidare Auguste (14) 1752–1809) som visserligen begåvades med en högre honnörstitel i den svenska armén, men som helt tillhörde den franska. Däremot gjorde revolutionen slut på hans militära bana. Han fann sig dock i den nya ordningen och fick en del administrativa och civilmilitära uppdrag.

 

Hans yngre broder Charles Adam (15) (1760–1821) var omväxlande i svensk och fransk tjänst. Han var gift med Christiane von Stralenheim-Wasaborg, släkting till Gustaf II Adolf och Margareta Slots.

Dessa fick endast ett barn, sonen Charles Auguste (16) (1812–1897). Han var juris licentiat och svensk kammarherre men ägnade sig mest åt skötseln av sina egendomar i Alsace och Lorraine. I sitt gifte med Cecilia Sparre fick han tre söner. Charles (17), Gustaf och Sixten (19). Charles Auguste flyttade hem till Sverige för gott i samband med att stora delar av hans egendomar blev ödelagda i samband med fransk-tyska kriget 1870.

 

Den äldste sonen Charles och den yngste Sixten blev svenska undersåtar 1872–1873 och är stamfäder för Huvudmannagrenen.

 

 

Av Johan Casimir (3):s söner har nu nämnts de båda äldsta Gustaf Adolf och Carl Mauritz och den yngste Axel Johan. Återstår den tredje i ordningen Ludvig Wierich (24) (1622–1668), även han en märklig man, som steg till general och riksråd. (Läs mer om honom i boken Släkten Lewenhaupt.)

 

Hans tre söner var samtliga mycket framstående män. Om den äldste Adam Ludvig (25), (1659–1718) kan sägas att han vid slutfasen av slaget vid Perevolotjna vid Poltava, när Karl XII hade flytt var hären fullkomligt desorganiserad och manskapet lydde inte order vid den anbefallda uppställningen. På den höga strandbrinken ovanför den plats, där svenskarna var sammanträngda, började ryssarna ställa upp sitt artilleri. Adam Ludvig lät då verkställa en slags omröstning bland manskapet om de ville strida eller kapitulera. Endast ett fåtal uttalade sig för strid. Lewenhaupt drog emellertid ut på underhandlingarna med ryssarna för att kungen skulle hinna undan men den 1 juli 1709 skedde dock kapitulationen. Hur många tusental svenska liv som på detta sätt sparades är svårt att säga, men ärkefienden Ryssland brukade ju inte vara nådiga när de var överlägsna i strid. Kungen förlät aldrig Adam Ludvig för som han tyckte den nesliga kapitulationen och speciellt tyckte han att omröstningen var förnedrande. Kanske var det därför som Lewenhaupt utan att bli utväxlad fick sitta i rysk fångenskap ända till sin död nästan tio år senare.

 

Den andre brodern Gustaf Fredrik (26) (1655–1723) hade en märklig bana. Först officer i fransk tjänst, uppsatte han med sin morbror Graf Hohenlohes ekonomiska bistånd ett regemente i venetiansk tjänst. Han var gift med Anna Catharina, en kusin, dotter till Carl Mauritz. Vid det stora nordiska krigets utbrott blev han kavalleriöverste i svensk tjänst. Bidrog till segern vid Gadebusch och blev utnämnd till generalmajor och sedan till generallöjtnant.

 

Hans son Carl Fredrik (1689–1753) flyttade tidigt ut till släktens tyska besittningar, gifte sig med en italiensk markisinna, återkom på äldre dar till Sverige, varvid hans hustru övergick till den lutherska läran samt avled på sin egendom Casimirsborg.

 

Ludvig Wierichs tredje son Carl Julius (27) (1664–1726) var självklart också en framstående officer. Han var överkommendant i Stade innan han tog avsked och bosatte sig på Winnweiler huvudorten i grevskapet Falkenstein.

 

Av Carl Julius barn var den äldste Ludvig Wierich II först i svensk tjänst varefter han helt och hållet blev tysk och slutade som kurpfalzisk generalmajor och genom sitt gifte godsägare i Schlesien.

 

Carl Julius dotter Magdalena (1699–1766) var först gift med den svenskfödde lothringske storgodsägaren Ludvig Sinclair, med vilken hon blev mor till fältmarskalken Adams hustru Caroline. Hon var i sitt andra äktenskap gift med den regerande greven av Leiningen-Güntersblüm

 

Vidare den blida och intelligenta fröken Brita Eleonora eller Brit-Leonore, som hon kallades, som alltid fanns till hands där hon bäst behövdes och ställde alltid till rätta i den talrika syskonkretsen, när det ibland behövdes.

 

Carolina som med sin make Jakob Hamilton, vilken var fransk fältmarskalk, tillbringade det mesta av sitt liv utomlands, och den myndiga och målmedvetna Ulla gift med Claes Stromberg på Claestorp.

 

Av sönerna i andra giftet var Nils Julius (28) (1708–1776) den äldste. Han var den siste som residerade i släktens tyska besittningar. Avstod för sig och sina bröder för en rund summa till kejsaren anspråken på Falkenstein samt sålde slutligen, dock först 1763 Reipolzkirchen. Han var som ung i fransk krigstjänst, kom sedan till det brandenburgska hovet i Bayreuth, där han avancerade till den ena hedersposten efter den andra: geheimeråd, överstemarskalk, amtshauptman, envoyé och överhovstallmästare.

I ett olyckligt äktenskap förenad med en högbördig tyska, Wild- och Rheingrevinnan Wilhelmina av Salm hade han tre döttrar, varav endast en, Christina nådde mogen ålder. Hon uppfostrades på Claestorp, men kallades till Bayreuth och giftes strax bort med riksgreve Fredrik von Ellroth.

 

Nils Julius yngre broder Carl Adam som var geheimeråd hos markgreven av Brandenburg-Bayreuth användes av honom i diplomatiska värv och avled på vägen att tillträda posten som envoyé i Köpenhamn.

 

Den tredje av bröderna var Mauritz Casimir (29) (1711–1781). Han började som officer i österrikisk tjänst och gjorde därunder fem kampanjer i Italien, fyra i Ungern, en i Schlesien och en i Valakiet. Inträdde därefter i svensk tjänst, men var först knappt mäktig svenska språket. Sedan han gift sig med sin syssling Charles Emils dotter Ulrik Charlotta (1722–1760) blev han emellertid fast bunden vid ättens verkliga fädernesland, steg till generallöjtnant och var en av förgrundsfigurerna vid Gustaf III:s hov. Han är i sina båda giften, Lewenhaupt och Palbitzki den gemensamme stamfadern för ättens samtliga yngre grenar.

 

Vi ska endast här nämna sönerna Adolf Fredrik (30), generalmajor, överhovstallmästare och vid 33 års ålder serafimerriddare. Hans gren utdog med sonen excellensen Gustaf på Casimirsborg, vilken av Gustaf III som faddergåva erhöll survivance (arvsrätt) på överstallmästarebefattningen.

 

Generallöjtnanten Adam Ludvig (31). Även hans gren dog ut på manssidan i nästa led med sonen Gustaf Adolf (32) på den gamla familjeegendomen Kasby i Uppland.

 

Generalmajoren Charles Emil (33), vilkens gren lever i Carl Johans och excellensen Carl Gustafsson och hans broders avkomlingar utgör släktens 1:a yngre gren.

 

Överste Gustaf Julius (43) (1753–1820), blev stamfader för Säbylunds- och Geddeholmsgrenen alltså den 2:a yngre grenen.

 

Claës Axel (50) (1757–1808) är stamfadern till 3:e grenen alltså Claestorps- och Askegrenen, som numera endast utgörs av avkomlingar av den äldste av hans tre söner, den framstående jorddrotten och bruksmannen överstekammarjunkaren Claës Casimir (51), som i mångt och mycket var före sin tid, samt ende sonen i andra giftet Ludvig Wierich (63) (1772–1853), vilkens ättlingar f.d. Julitagrenen utgör ättens yngsta gren, den 4:e.

Vapensköld

 

Vapenskölden hänger i riddarhussalen i Riddarhuset. Den är målad på plåt, troligtvis några årtionden in på 1800-talet. På dess baksida kan man skönja svaga spår efter en äldre ursprunglig vapenmålning. Märkt av tidens tand, som denna säkert var, vände man nog helt sonika på plåtbiten och gjorde en kopia av den gamla målningen.

 

Man kan ju inte säga annat än att det är en praktfull vapensköld med många detaljer, som emellertid kräver sina förklaringar.

2:an uppe i högra hörnet säger att Lewenhaupt är den grevliga ätten nummer 2. Förklaringen till texten längst ned är att friherre Sten Eriksson Leijonhufvud på sin dödsbädd den 5 oktober 1568, blev lovad grevlig värdighet av sin systerson hertig Johan, sedermera Johan III. 1625 introducerades sedan Stens sonson Johan Casimir Lewenhaupt på det då nyinrättade Riddarhuset som den 2:e greven. Man hade tidigare av praktiska skäl översatt namnet till Lewenhaupt, eftersom tyska var det språk som användes i de europeiska grevskapen.

 

För att underlätta vidare förklaringar så numrerar vi nu fälten på vapenskölden från 1 längst upp till vänster och till 12 nere till höger. Mitt på det stora vapnet syns en liten så kallad hjärtsköld med tre gyllene lejonhuvuden på blå botten. Detta är det gamla ättevapnet som användes innan adlandet.

En grevlig vapensköld skulle enligt reglerna vara uppdelad i fyra fält, med en hjärtsköld och det är just vad vi ser mitt på det stora vapnet. Grevskapet som Stens änka fick, hette Raseborg och det är det vapnet vi ser i fält nummer 3,4,9 och 10. Fält nummer 3 och 10 skall vara styckat i guld och silver och visar ett "sinistervänt" lejon, styckat i rött och blått, samt i båda tassarna hållande en blå orm. 4 och 9 har röd botten och visar en upprest sinistervänd leopard av guld.

 

Till det ursprungliga grevskapsvapnet fogades så småningom symboler för de grev- och friherrskap som Axel Stensson Leijonhufvuds söner, ursprungligen genom ett minst sagt gott gifte, med Sidonia von Daun zu Falkenstein efter hand kunde överta. Den vänstra tredjedelen av vapnet med fält 1 och 8 symboliserar Falkenstein i Pfalz med ett 6-ekrigt hjul av silver på blå botten. Fält 2 och 7 är ett "Dauner Netz" och symboliserar det grevskap i Eifel varifrån släkten von Daun zu Falkenstein ursprungligen kom.

 

Hela den högra tredjedelen med fält 5, 6 och 11, 12 utgör grevskapet eller rättare sagt friherrskapet Hohenfels-Reipoltskirchens vapen. I fält 5 och 12 visas på silverbotten, ett störtat ankare, på ömse sidor åtföljt av två stolpvis i stolpe ställda "biljetter", allt i svart. Ankaret användes bevisligen som hjälmprydnad av Philip II von Hohenfels i slutet av 1200-talet, men härrör troligtvis ursprungligen från Bingen vid floden Rhen. Fält 6 och 11 innehåller ett hjul eller skeppsratt i silver på blå botten. Detta är det så kallade "Bolandischen Rad" tillhörigt herrarna till Bolanden, som så småningom blev herrar till Hohenfels och sedan Reipoltskirchen. På denna sida finns även en hjärtsköld kluven i rött vari ett andreaskors, i vardera vinkeln åtföljt av en spetsruta, allt av guld, symboliserande Forbach i Lorraine. På högra halvan syns på blå botten, två störtade stolpvis i bjälke ställda fiskar (foreller eller laxar?) av silver. Detta är Rixingen eller Rechicourt´s i Lorrain vapen.

 

De åtta hjälmarna med sina prydnader symboliserar ännu en gång de olika delarna av grevskapen. Från vänster först en sinistervänd hund (räv?) av silver mellan två blå fanor, belagda med var sitt hjul, såsom i fält 1 och 8. Den andra hjälmprydnaden är ett grönt träd, den tredje är densamma som fält 3 och 10. Den fjärde ett rött (krönt?) lejon, en face, i vardera tassarna hållande en orm såsom i fält 3 och 10. Sedan kommer en uppstigande gyllene leopard och därefter tre gröna strutsplymer, nedan överlagda med en uppgående måne med en kula, båda av silver. Sjunde hjälmprydnaden är en på spets stående sabel och en störtad fisk båda av silver. Den sista är ratten som återfinns i fält 6 och 11.

 

Som en kuriositet kan nämnas att den Strassburgska grenen av släkten eller nuvarande huvudmannagrenen tidvis använt ett vapen där andreaskorset i den högra hjärtskölden bytts ut mot två korslagda marskalksstavar och spetsrutorna mot brinnande granater. Kanske skall detta symbolisera grenens anfader Adam Lewenhaupt (1725-1775) som var Marechal de camp (fältmarskalk) i Frankrike.

gallery/vinas

Vinäs

 

Läs artikeln om Vinäs här

Släkten Lewenhaupts historia

 

Släkten finns dokumenterad tillbaka till 1350-talet genom Kristiern, jordägare på Selaön i Mälaren. Två generationer senare inträder släkten i högadeln med sonsonen Abraham Kristiernsson, död 1499. Han förekommer från 1491 som riksråd. Det var även hans son Erik Abrahamsson.

Erik Abrahamsson blev ett av de första offren i Stockholms blodbad. Genom hans änka, Ebba Eriksdotter Vasa blev familjen besläktad med det nya kungahuset. Släktbanden befästes ytterligare när Gustaf Vasa valde sin andra hustru, Margareta, från samma familj

 Erik och Ebba hade ytterligare fem barn, den äldsta dottern Anna gifte sig med Axel Bielke. Den andra, Brita, med Gustaf Stenbock. Den yngsta av de fyra, Märta, med Svante Sture. De gjorde alla alltså väldigt bra partier.

Av sönerna lämnar vi den äldsta, Abraham, åt sidan, då han blev stamfader för den friherrliga grenen Leijonhufvud och övergår till den yngste, Sten Eriksson (1) (1518–1568), som redan vid 21 års ålder blev riksråd och fick flera ansvarsfulla militära, administrativa och diplomatiska uppdrag. Bland annat avslutade han Sveriges första traktat med Frankrike.

Den unge blonde svensken väckte en viss uppmärksamhet vid Henrik II:s hov och kallades där på grund av sitt kungliga svågerskap allmänt ”le prince de Suède” (prinsen av Sverige). I ett arkiv finns ett handbrev till honom från Henrik II med ingressen ”mon cousin” (min kusin).

Under det franska besöket fattade Sten kärlek till en hovfröken, mademoiselle de Roeux som tillhörde landets högsta adel. Kärleken besvarades, men Gustaf Vasa vägrade sitt samtycke. Kungen hade i stället sina blickar riktade på ett ekonomiskt fördelaktigt parti för honom i Sverige, Ebba Lilliehöök. Hon dotter till hans gamla antagonist Måns Bryntesson och styvdotter till hans landsförvisade före detta kansler Christoffer Andersson Röd. Vid sidan av de ekonomiska, hade kungen vid anstiftande av detta äktenskap säkert även politiska skäl.

Även senare, hos kung Erik XIV, var Sten i början en högst betrodd man. Han upphöjdes vid kungens kröning till friherre och riddare av Sankt Salvatorsorden. Vid Sturemorden lyckades han överleva, till skillnad från sin svåger och sina systersöner. Han blev sedan en av ledarna för hertigarnas, även de hans systersöner, uppror. När Erik XIV intog Stockholm och räckte honom sin värja med orden: ”jag är eder fånge herr Sten”, rände en drabant sin bardisan i Stens sida. Några dagar därefter avled Sten av sitt sår. Han hade nyss fyllt 50 år.

Enligt berättelsen ska han på sin dödsbädd ha er fått ett löfte om grevlig värdighet. Han räknas som den förste av den grevliga ätten, även om det först var året därpå som hans änka erhöll Raseborg som grevskap. Sten var efter allt att döma en rikt begåvad, för sin tid ovanligt bildad man. Han är en av ättens märkvärdigaste och mest framträdande personligheter.

Stens döttrar gjorde goda giften: Edla med Mauritz Grip, Anna och Elisabet med var sin Bielke och den yngsta Brita med Magnus Brahe.

 

Stens båda söner Axel (2) (1554–1619) och Mauritz är synnerligen intressanta. Axel kom vid 18 års ålder till universitetet i Padua och de italienska studieåren satte sin prägel på hela hans liv. Vid sidan av Erik Brahe, är han den mest typiske renässanspersonligheten som vår historia känner till.

Han var mångsidigt bildad, god stilist, rikt begåvad men kanske lite hetsig. Vid sin kusin hertig Karls (IX) bröllop i Heidelberg träffade han Sidonia von Daun und Falkenstein som han gifte sig med. Detta äktenskap skulle komma att påverka hela släktens historia. De fick två söner Johan Casimir och Sten.

 

Brodern Mauritz (74) (1559–1607) fick vid sin död av Karl IX betyget att ha varit ”den bäste och förståndigaste man i rikets råd”. Han hade från sin ungdom trofast hållit fast vid Karl IX, och de båda kusinerna var nog mycket lika.

Även Mauritz maka var tyska, men ej som broderns av halvsuverän ätt, utan en fattig hovfröken, vilken väckte hans stolta moders synnerliga misshag. Namnet von Hatzfeld låter annars numera ganska välklingande. Hon levde länge som änka och spelade på sin tid en stor roll familjen. Deras enda dotter Ebba, drottning Kristinas uppfostrarinna överlevde länge sina båda män, Svante Sture och Claes Horn och sin enda dotter, och det rika arvet gick släkten förbi, eftersom kusinerna redan var avlidna och kusinbarn då ej hade arvsrätt.

 

Axel råkade ohjälpligt stöta sig med kusinen, Karl IX, och landsförvisades och bosatte sig i Tyskland där han genom sina båda giften hade stora ekonomiska intressen. Hans båda söner återvände dock redan under faderns livstid till Sverige. Den yngre, Sten (73) (1586–1645) kom först, återfick grevskap och gods. Men även han kom snart ändå att bosätta sig i Tyskland, sedan han genom sitt gifte med Magdalena Manderscheid-Schleiden blivit ägare till grevskapet Manderscheid med vidsträckta besittningar på båda sidorna av Mosel. Eftersom Sten dog sonlös, gick egendomarna ur släkten och tillföll hans dotter.

 

Stens äldre bror, Johan Casimir (3) (1583–1634), återvände några år senare till Sverige. Han hade i sin ungdom i kejserlig tjänst gjort fälttåg i Ungern mot turkarna, gifte sig kort efter sin återkomst med sin kusin Sidonia Grip, genom henne fick han godsen Mem (senare Casimirsborg) och Vinäs. Han var klen och levde utan tjänst på sina gods. Det var först under sitt sista levnadsår han av Axel Oxenstierna lät övertala sig tjänstgöra för änkedrottning Maria Eleonoras råd.

 

Johan Casimir efterlämnade fyra söner, vilka samtliga är att räkna bland släktens allra främsta personligheter. De båda fältmarskalkarna och riksråden Gustaf Adolf och Carl Mauritz, kavallerigeneralen och riksrådet Ludvig Wierich samt överkammarherren och översten Axel (72) (1626–1668).

 

Vi tar den siste först. Axel blev vid 25 års ålder överste för Dalregementet och överkammarherre hos drottning Kristina. Han var sedan en tid bosatt på Winnweiler som ”regierender Graf”.

Han återvände till Sverige för att som specialsändebud från hertigen av Lothringen lyckönska Karl X Gustaf till tronbestigningen. Förde sedan sitt regemente under en del av polska kriget, men återvände till de tyska besittningarna. De sista åren bodde han på sin gård Koberg, där han avled blott 42 år gammal. Han var gift med sin kusins dotter Maria Elisabeth av Manderscheid, som länge levde som änka.

Av deras många barn överlevde honom blott två döttrar gifta Bielke och Palbitzki, vilka år 1693 mot en kontant penningsumma avsade sig alla anspråk på grevskapet Manderscheid.

 

Den äldste av de fyra bröderna, Gustaf Adolf (4)(1619–1656), är en av släktens märkligaste män. Generallöjtnant vid 29 års ålder, riksråd vid 31 och fältmarskalk och generalguvernör vid 36 avled han blott 37 år gammal. Vid 23 års ålder hade han i slaget vid Leipzig, sedan det högre befälet stupat kommenderat ett regemente, men erhöll själv där inte mindre än 17 sår och blev sedan nog inte riktigt människa igen, vilket emellertid inte hindrade honom från att med synnerlig utmärkelse delta i 30-åriga och Karl X Gustafs krig. Han hade en talang som fältherre av stora mått och hann under sin korta levnadsbana ovanligt mycket. Bland hans vapenbragder nämns endast Hof, Eger, Dünaburg och Kexholm. Han var gift med Catharina De la Gardie, syster till drottning Kristinas gunstling Magnus Gabriel.

 

Gustaf Adolfs ende till mogen ålder komne son Gustaf Mauritz (5) (1651–1700) började vid 20 års ålder som kammarherre hos Karl XI. Vid 25års ålder var Gustaf Mauritz överste för ett eget kavalleriregemente och deltar i kriget mot danskarna i Skåne.

År 1688 blir han överste för ett av de sex svenska regementena som Karl XI hyrde ut till Nederländerna under deras försvarskrig mot Ludvig XIV. Efter freden i Rijswik blir han överste för kavalleriet i Bremen och dör 1700 i Stade, 49 år gammal. Han var gift tre gånger med: Magdalena Stenbock, Görvel Sparre och Charlotta Dohna. Från honom reducerades grevskapet Raseborg i Finland och friherrskapet Vinberg i Halland.

 

Gustaf Mauritz var far till tolv barn varav fyra söner som stred vid Karl XII:s sida: Gustaf Adolf, Carl, Erik Mauritz och Axel Johan, vilka alla, men i synnerhet Erik, i samtliga handlingar erhåller de högsta vitsord. Tre stupade och den fjärde avled som krigsfånge i Moskva. De var alla ogifta och med dem utslocknade den äldsta grenen – Gustaf Adolfs – på manssidan.

----

 

Även Johan Casimirs andre son Carl Mauritz (6) (1620–1666) var en framstående fältherre en djärv och skicklig kavallerigeneral som med utmärkelse deltog i trettioåriga krigets sista skede och Karl X Gustafs polska och danska krig. Han användes även i diplomatiska värv och visade sig som president i krigskollegium även som duktig administratör, och fungerade ofta som riksmarsk. Även han avled vid relativt unga år, blott 46 år gammal. Efter ett första barnlöst äktenskap med Dorothea Wrangel gifte han om sig med Anna Maria Kruus, Axel Oxenstiernas dotterdotter, som förde med sig en stor hemgift. Själv var han delägare i de stora tyska besittningarna samt ägare till ett tjugotal sätesgårdar i Sverige, Finland, Estland och Livland samt diverse strögods, även i Norge. Hans avkomlingar utgör familjens nu levande äldsta gren, huvudmannagrenen.

            Han efterlämnade fyra söner. Den näst yngste, Sten Casimir, stupade i Dalmatien som överstelöjtnant vid ett tyskt regemente i venetiansk tjänst.

            Äldste sonen Axel Johan (7) (1660–1717) är en av släktens märkligaste personligheter mest på grund av sitt obehärskade lynne. Han var sjöman till liv och själ. Som ung tjänstgjorde han bland annat i franska flottan. När frågan om den 15-årige Karl XII:s omedelbara myndighetsförklaring förekom på Riddarhuset, hotade Axel Johan att kasta den som opponerade sig ut genom fönstret. Han hade nog utan att tveka hållit sitt löfte, om det hade behövts. Slutligen blev han chef för Göteborgseskadern.

 

Den andre av Carl Mauritz söner hette Carl Gustaf (7) (1662–1703). Han var deltog i militär tjänst i flera länder och kom år 1700, när Karl XII:s krig bröt ut, i Johan III:s onåd för det han ej lämnade den sachsiska tjänsten hos sin svåger August II (Katarina Jagellonicas bror), och ta sig hem till Sverige. I april 1703 blev han dömd för förräderi men innan domen föll hade han redan avlidit. Domen annullerades efter Karl XII:s död. Carl Gustaf var gift med Amalia von Königsmarck.

 

Den yngste Mauritz (23) (1666–1735) var kapten i svensk tjänst, då han av brodern Carl Gustaf erbjöds en förmånlig anställning i polsk-sachsisk tjänst, där han på ett par år avancerade till generalmajor. Men glädjen räckte inte länge. När kriget utbröt, tog han liksom brodern visserligen avsked från August II:s tjänst, men inställde sig inte i svensk, varför även han dömdes till döden. Han förde därefter under flera år en kringirrande tillvaro.

Mauritz skilde sig från Hedvig Eleonora Sparre och ansågs till och med i Sverige vara död. Ett tag sades det att han gått i kloster. Efter Karl XII:s död upphävdes domen. Han återvände till Sverige och krävde ut sitt arv och blev ägare till Vinäs.

Senare avstod han sina gods till brorsonen Charles Emile mot en livränta.

Några år före sin återkomst hade han gift sig för andra gången med en katolsk fröken Birgitta von Praunheim med vilken han hade två döttrar, som kvarlämnades i Tyskland och som uppfostrade i moderns religion. Båda blev nunnor i ett franskt kloster och hade inte arvsrätt i Sverige.

 

Angående Carl Gustafs son Charles Emil (8) (1691–1743) är det nog att hänvisa till den svenska historien, där han på sin tid spelade en ledande roll samt steg till maktens och ärans tinnar – hans beundrare hoppades att få kalla honom Karl XIII – tills hans eget parti offrade hans liv för att rädda sitt eget skinn. (Läs mer om honom i bokverket Släkten Lewenhaupt.)

 

Hans äldste son Charles Emil II (9) (1721–1796) kompenserades för orättvisorna mot fadern till höga ämbeten. Man måste dock förvåna sig över att Gustaf III utsåg den då 60-årige mannen till lantmarskalk vid en riksdag, som kunde förutses överstiga hans krafter, det vill säga hans kroppsliga hade alltid varit förvånande. I sin ungdom kunde han med blotta händerna räta ut en hästsko.

            Med hans sonson utdog denna gren av ätten på manssidan år 1823 och Vinäs som gått i arv allt sedan Bo Jonsson Grip och 1616 genom gifte kommit i släkten gick nu ur densamma jämte ett mycket stort godskomplex i Tjust. Charles Emiles dotter Caroline gift Sparre sålde Vinäs 1844.

 

När Charles Emile d.ä. mottog det sista besöket av sina unga söner avfordrade han av dem ett löfte att inte försöka hämnas hans död. Den yngste, Adam (13) (1725–1775), vägrade och tog kort därefter avsked från livgardet, och reste utomlands för att söka lyckan. I Frankrike togs han genast om hand av faderns kusin marskalken Moritz av Sachsen och steg sedan hastigt i graderna tills han slutligen blev fältmarskalk. Genom gifte med sin syssling Caroline Sinclair blev han ägare till bland annat Oberbronn i Alsace. Hans ättlingar blev härigenom i tre generationer halvfransmän utan att släppa kontakten med Sverige för att efter fyra generationer återvända till hemlandet.

 

Av Adams barn ska vi här nämna Caroline, den kvicka och litterata statsfrun i Gustaf III:s hov, vidare Auguste (14) 1752–1809) som visserligen begåvades med en högre honnörstitel i den svenska armén, men som helt tillhörde den franska. Däremot gjorde revolutionen slut på hans militära bana. Han fann sig dock i den nya ordningen och fick en del administrativa och civilmilitära uppdrag.

 

Hans yngre broder Charles Adam (15) (1760–1821) var omväxlande i svensk och fransk tjänst. Han var gift med Christiane von Stralenheim-Wasaborg, släkting till Gustaf II Adolf och Margareta Slots.

Dessa fick endast ett barn, sonen Charles Auguste (16) (1812–1897). Han var juris licentiat och svensk kammarherre men ägnade sig mest åt skötseln av sina egendomar i Alsace och Lorraine. I sitt gifte med Cecilia Sparre fick han tre söner. Charles (17), Gustaf och Sixten (19). Charles Auguste flyttade hem till Sverige för gott i samband med att stora delar av hans egendomar blev ödelagda i samband med fransk-tyska kriget 1870.

 

Den äldste sonen Charles och den yngste Sixten blev svenska undersåtar 1872–1873 och är stamfäder för Huvudmannagrenen.

 

 

Av Johan Casimir (3):s söner har nu nämnts de båda äldsta Gustaf Adolf och Carl Mauritz och den yngste Axel Johan. Återstår den tredje i ordningen Ludvig Wierich (24) (1622–1668), även han en märklig man, som steg till general och riksråd. (Läs mer om honom i boken Släkten Lewenhaupt.)

 

Hans tre söner var samtliga mycket framstående män. Om den äldste Adam Ludvig (25), (1659–1718) kan sägas att han vid slutfasen av slaget vid Perevolotjna vid Poltava, när Karl XII hade flytt var hären fullkomligt desorganiserad och manskapet lydde inte order vid den anbefallda uppställningen. På den höga strandbrinken ovanför den plats, där svenskarna var sammanträngda, började ryssarna ställa upp sitt artilleri. Adam Ludvig lät då verkställa en slags omröstning bland manskapet om de ville strida eller kapitulera. Endast ett fåtal uttalade sig för strid. Lewenhaupt drog emellertid ut på underhandlingarna med ryssarna för att kungen skulle hinna undan men den 1 juli 1709 skedde dock kapitulationen. Hur många tusental svenska liv som på detta sätt sparades är svårt att säga, men ärkefienden Ryssland brukade ju inte vara nådiga när de var överlägsna i strid. Kungen förlät aldrig Adam Ludvig för som han tyckte den nesliga kapitulationen och speciellt tyckte han att omröstningen var förnedrande. Kanske var det därför som Lewenhaupt utan att bli utväxlad fick sitta i rysk fångenskap ända till sin död nästan tio år senare.

 

Den andre brodern Gustaf Fredrik (26) (1655–1723) hade en märklig bana. Först officer i fransk tjänst, uppsatte han med sin morbror Graf Hohenlohes ekonomiska bistånd ett regemente i venetiansk tjänst. Han var gift med Anna Catharina, en kusin, dotter till Carl Mauritz. Vid det stora nordiska krigets utbrott blev han kavalleriöverste i svensk tjänst. Bidrog till segern vid Gadebusch och blev utnämnd till generalmajor och sedan till generallöjtnant.

 

Hans son Carl Fredrik (1689–1753) flyttade tidigt ut till släktens tyska besittningar, gifte sig med en italiensk markisinna, återkom på äldre dar till Sverige, varvid hans hustru övergick till den lutherska läran samt avled på sin egendom Casimirsborg.

 

Ludvig Wierichs tredje son Carl Julius (27) (1664–1726) var självklart också en framstående officer. Han var överkommendant i Stade innan han tog avsked och bosatte sig på Winnweiler huvudorten i grevskapet Falkenstein.

 

Av Carl Julius barn var den äldste Ludvig Wierich II först i svensk tjänst varefter han helt och hållet blev tysk och slutade som kurpfalzisk generalmajor och genom sitt gifte godsägare i Schlesien.

 

Carl Julius dotter Magdalena (1699–1766) var först gift med den svenskfödde lothringske storgodsägaren Ludvig Sinclair, med vilken hon blev mor till fältmarskalken Adams hustru Caroline. Hon var i sitt andra äktenskap gift med den regerande greven av Leiningen-Güntersblüm

 

Vidare den blida och intelligenta fröken Brita Eleonora eller Brit-Leonore, som hon kallades, som alltid fanns till hands där hon bäst behövdes och ställde alltid till rätta i den talrika syskonkretsen, när det ibland behövdes.

 

Carolina som med sin make Jakob Hamilton, vilken var fransk fältmarskalk, tillbringade det mesta av sitt liv utomlands, och den myndiga och målmedvetna Ulla gift med Claes Stromberg på Claestorp.

 

Av sönerna i andra giftet var Nils Julius (28) (1708–1776) den äldste. Han var den siste som residerade i släktens tyska besittningar. Avstod för sig och sina bröder för en rund summa till kejsaren anspråken på Falkenstein samt sålde slutligen, dock först 1763 Reipolzkirchen. Han var som ung i fransk krigstjänst, kom sedan till det brandenburgska hovet i Bayreuth, där han avancerade till den ena hedersposten efter den andra: geheimeråd, överstemarskalk, amtshauptman, envoyé och överhovstallmästare.

I ett olyckligt äktenskap förenad med en högbördig tyska, Wild- och Rheingrevinnan Wilhelmina av Salm hade han tre döttrar, varav endast en, Christina nådde mogen ålder. Hon uppfostrades på Claestorp, men kallades till Bayreuth och giftes strax bort med riksgreve Fredrik von Ellroth.

 

Nils Julius yngre broder Carl Adam som var geheimeråd hos markgreven av Brandenburg-Bayreuth användes av honom i diplomatiska värv och avled på vägen att tillträda posten som envoyé i Köpenhamn.

 

Den tredje av bröderna var Mauritz Casimir (29) (1711–1781). Han började som officer i österrikisk tjänst och gjorde därunder fem kampanjer i Italien, fyra i Ungern, en i Schlesien och en i Valakiet. Inträdde därefter i svensk tjänst, men var först knappt mäktig svenska språket. Sedan han gift sig med sin syssling Charles Emils dotter Ulrik Charlotta (1722–1760) blev han emellertid fast bunden vid ättens verkliga fädernesland, steg till generallöjtnant och var en av förgrundsfigurerna vid Gustaf III:s hov. Han är i sina båda giften, Lewenhaupt och Palbitzki den gemensamme stamfadern för ättens samtliga yngre grenar.

 

Vi ska endast här nämna sönerna Adolf Fredrik (30), generalmajor, överhovstallmästare och vid 33 års ålder serafimerriddare. Hans gren utdog med sonen excellensen Gustaf på Casimirsborg, vilken av Gustaf III som faddergåva erhöll survivance (arvsrätt) på överstallmästarebefattningen.

 

Generallöjtnanten Adam Ludvig (31). Även hans gren dog ut på manssidan i nästa led med sonen Gustaf Adolf (32) på den gamla familjeegendomen Kasby i Uppland.

 

Generalmajoren Charles Emil (33), vilkens gren lever i Carl Johans och excellensen Carl Gustafsson och hans broders avkomlingar utgör släktens 1:a yngre gren.

 

Överste Gustaf Julius (43) (1753–1820), blev stamfader för Säbylunds- och Geddeholmsgrenen alltså den 2:a yngre grenen.

 

Claës Axel (50) (1757–1808) är stamfadern till 3:e grenen alltså Claestorps- och Askegrenen, som numera endast utgörs av avkomlingar av den äldste av hans tre söner, den framstående jorddrotten och bruksmannen överstekammarjunkaren Claës Casimir (51), som i mångt och mycket var före sin tid, samt ende sonen i andra giftet Ludvig Wierich (63) (1772–1853), vilkens ättlingar f.d. Julitagrenen utgör ättens yngsta gren, den 4:e.

Gods och gårdar 

 

Släkten Leijonhufvud- Lewenhaupt är för evigt förknippad med slott och herrgårdar. De flesta av dessa tillhör historieböckerna, men några få finns fortfarande kvar inom släkten. Denna förteckning innehåller vilka som bebott eller i varje fall ägt dem. Personnumreringen är hämtad från Stamtaflorna. I de flesta fall finns också den geografiska belägenheten angiven.

 

Grevskap, friherrskap och herrskap

 

Sten Eicssons (1) maka Ebba Månsdotter Lilliehöök erhöll 1569 Raseborg, Karis och Ingo socknar, Totalabol i Lojo socken, Ekenäs gård och stad såsom ättens första grevskap. Axel Johan (7) var den siste greven till Raseborg. Grevskapet drogs in vid 1680 års reduktion.

 

Sedan tillkom genom arv efter Axels (2) första hustru Sidonia von Daun und Falkenstein, grevskapet Falkenstein, 1628 (i släkten till 1723). Det ursprungliga och riktiga namnet på grevskapet var egentligen Hohenfels. Det Hohenfelska vapnet kan man se på den högra tredjedelen av den Lewenhauptska stora vapenskölden.

 

Johan Casimir (3) ärvde 1629 friherrskapet Reipoltzkirchen (i släkten till 1767)

Herrskapet Bretzenheim i Pfalz ärvdes av Johan Casimir (3) 1628.

 

Mauritz Casimir (29) var den siste som tillskrev sig Falkenstein och Reipoltzkirchen. Falkenstein med staden Winnweiler ligger 15 km N Kaiserslautern i Pfalz och Reipoltzkirchen 1 mil N därom vid floden Glan. Slottet Falkenstein är i dag en sevärd ruin och Reipoltzkirchen är fortfarande bebott. På Bretzenheim finns det fortfarande kvar gammal bebyggelse. Till Falkenstein eller Hohenfels hörde även:

Winnweiler, där det finns vissa spår av det gamla slottet.

Hohenfels, mycket gammal ruin.

Rixingen-Rechicourt

Forbach

Bitche-Kaltenhausen

Rossheim

 

Vinberg utanför Falkenberg i Halland: friherrskap från 1653

 

Övriga besittningar i Europa:

 

Pfalz

 

Neu-Bamberg: Sten (73)

Altenbamberg: Sten (73)

Schonberg: Sten (73)

Westhofen: Sten (73)

Rixstadt: Sten (73)

 

Eifel

 

Daun, slott med hotell: Sidonia von Daun und Falkenstein gift med Axel (2)

Manderscheid, slottsruiner: Sten (73)

Virneburg: Sten (73)

Roucy: Sten (73)

Blanckenheim

Sleiden

Kerpen

Cronenburg

Saffeburg

 

Alsace

 

Rossheim eller Rosheim, 2 mil SSV Strasbourg i Alsace: Axel (2), Johan Casimir (3), Gustaf Adolf (4), Gustaf Mauritz (5),

Gresswiller, intill Rosheim: Axel (2)

Oberbronn med två stycken slottsbyggnader och Niederbronn, 4 mil N Strasbourg i Alsace: Adam (13), Auguste Frédéric (14), Charles Adam (15), Charles Auguste (16)

Achenheim, ombyggd slottsbyggnad, Strasbourg: Charles Adam, (15), Charles Auguste (16)

 

Lorraine

 

Hagenbach: Adam (13)

Rechicourt (Rixingen)

Forbach

Bitche

Metz

Urville, Dusemont, Les Mesnils: Gustaf Otto, son av Axel Johan (7)

Gravelotte: Charles Auguste (16)

 

Luxemburg

Raville (Rollingen) Axel (2) med efterkommande.

 

Bremen-Stade

 

Agathenburg, vackert slott: Carl-Gustaf (8), Fredrik (Fritz Königsmarck) (22)

Bederkesa, vacker slott: Carl-Gustaf (8)

Borstelsdorf, byggnad: Carl-Gustaf (8)

Rothenburg: Carl-Gustaf (8)

Himmelspfort, kloster: Gustaf Adolf (4) Gustaf Mauritz (5)

 

Holstein

 

Perdoel, herrgårdsbyggnad: Carl-Gustaf (8)

Nimpten: Carl-Gustaf (8)

 

Livland

 

Sagnitz vid Pyhäjärvi: Gustaf Adolf (4) Gustaf Mauritz (5)

Wallmushof eller Wallhof: Gustaf Adolf (4), Gustaf Mauritz (5)

Köhn eller Köhnhof: Gustaf Adolf (4), Gustaf Mauritz (5)

 

Estland

 

Tholsburg: Carl Mauritz (6)

Nitau: Carl Mauritz (6)

 

Finland

 

Jokkis i Tavastehus län: Carl Mauritz (6), Axel Johan (7)

Lemsjöholm i Lemo socken: Carl Mauritz (6)

Brinkkala i Kakskertu kapellsocken: Carl Mauritz (6)

Toppila: Nils Julius (28)

 

Gårdar och slott i Sverige

 

Alefors, Alingsås: Charles Emile (35)

Aske, 3 km SV Sigtuna: Carl (59), Gustaf (60)

 

Barksäter, 9 km VSV Katrineholm: Claes Casimir (51)

Beckershov, 11 km VSV Katrineholm: Mauritz (57)

Blädinge, SO Alvesta: Carl Mauritz (6)

Boserup, O Helsingborg: Ludvig Wierich (25) Carl Julius (27)

Bosgård: Carl Mauritz (6)

 

Carlshov, SV Katrineholm: Claes Casimir (51)

Casimirsborg, 11 km NV Västervik: Johan Casimir (3), Ludvig Wierich (24), Gustaf Fredrik (26), Mauritz Casimir (29), Charles Emil (11), Adolf Fredriks (30) son Gustaf

Charlottenborg, 2 km O Motala: Ludvig Wierich (24), Adam Ludvig (25) och hans döttrar

Claestorp*, 4 km SV Katrineholm: Claes Axel (50), Claes Casimir (51), Claes A A (53), Claës A S (54), Claës H (54A) Jan (54A:I).

 

Dal: Carl Mauritz (6)

Dingelvik: Charles Emile (35)

 

Ed, 2 km SV Upplands-Väsby: Axel Johan (7), Charles Emil (9)

Edshult, 2 mil Ö Eksjö: Carl Mauritz (6), Axel Johan (7)

Ekeberg, 1 mil O Örebro: Erik Abrahamsson, Sten (1)

Ekeberga: Gustaf Adolf (4), Gustaf Mauritz (5)

Eksjöhovgård, 2 km Ö Sävsjö: Carl Mauritz (6), Adam Ludvig (25), Mauritz (74)

 

Forsbacka, 11 km SV Gävle: Carl (59)

 

Gammelgård- Gamleby: Charles Emile (11)

Geddeholm och Aggarö, 1 mil SO Västerås: Gustaf (44), Carl Gustaf (45) och sonen Erik G, Knut (47), Geddeholm utan Aggarö även sonen Gösta(47A) och därefter sonsonen Carl Adam

Gerstaberg, S Södertälje, Gustaf Adolf (4), Gustaf Mauritz (5)

Gimma i Valstads socken: Ludvig Wierich (24), Adam Ludvig (25)

Grolanda i Älvsborgs län: Gustaf Adolf (4), Gustaf Mauritz (5)

Gräfsnäs med ståtlig ruin och litet museum. Hette tidigare Loholm (nu ruin) och låg på en något annan plats, 2 mil N Alingsås: Sten (1), Axel (2), Johan Casimir (3), Gustaf Adolf (4), Gustaf Mauritz (5), Mauritz (74)

Gursten, 2,5 mil NV Västervik: Charles Emil (11)

Gustafsvik, 16 km OSO Katrineholm: Charles Adam (17), Gustaf (18), Carl (18A) Johan (18A:II)

Götarsvik, 15 km O Örebro: Erik Abrahamsson

 

Hagbyholm, 5 km O Västerås: Carl Mauritz (6)

Håberg i Flo socken 5 km V Grästorp: Mauritz (23)

Hässelbyholm, på Fogdö 15 km NV Strängnäs: Gustaf Adolf (4), Gustaf Mauritz (5)

 

Johannesberg, 3 mil V Norrtälje: Ludvig Wierich (24), Adam Ludvig (25)

Julita, 22 km NV Katrineholm: Emil (70)

Jönköpings slott: Sten (1)

 

Kasby, 11 km SO Uppsala: Gustaf Fredrik (26), Mauritz Casimir (29), Adam Ludvig (31), Gustaf Adolf (32)

Kasmyra: Carl-Gustaf (8)

Kjulsta, 2 mil VNV Nyköping: Emil (70)

Koberg: Erik Abrahamsson, Sten (1), Axel (2), Johan Casimir (3), Axel (72) ur släkten 1724

Käggleholm (nu ruin), 2 mil NO Örebro: Sten (1), Axel (2), Mauritz (74), Johan Casimir (3), Ludvig Wierich (24), Axel (72)

 

Lidö, i skärgården 2 mil O Norrtälje: Carl Gustaf (8)

Lyckås, 1 mil NO Huskvarna, Sten (1)

Lövsta i Eds socken, Uppland: Gustaf Adolf (4), Gustaf Mauritz (5)

Långdunker*, 15 km OSO Flen: Carl (60A:IA) och Johan (60A:IB)

 

Malma i Badelunda socken: Casimir (65)

Marieberg, vid Halmstad: Gustaf Adolf (38)

Mellingeholm (nu skjutfält) i Frötuna socken 2 km V Norrtälje: Gustaf Adolf (4), Gustaf Mauritz (5)

 

Nolhaga, vid Alingsås: Charles Emil (33), Adolf Patrik (34)

Nybble: Carl Mauritz (6)

Nydala kloster: Sten Eriksson (1)

Nygård, 3 km N Gamleby: Charles Emil (11)

 

Orhem: Carl Mauritz (6)

Ottekil: Claes-Axel (55A)

 

Reberga i Marka socken: Gustaf Adolf (4)

Ribbingsberg, 3 mil NO Alingsås: Charles Emil (35)

Runsa, 5 km NV Upplands-Väsby: Axel Johan (7)

Runstorp, i Kimstad: Charles Emile (35)

Rossared i Fjärås socken: Carl Mauritz (6)

Råberga: Gustaf Adolf (4), Gustaf Mauritz (5)

Röhäll i Hannäs socken, Tjust: Carl Mauritz (6) Charles Emile (8)

 

Sjöholm*, 5 km NV Katrineholm: Adam (56), Sten (54B), Carl Adam (54B:I), barnbarn till Claes A S (54) innehar nu gården

Stenerud: Axel (2)

Stensnäs, Ukna 15 km NO Gamleby: Carl Mauritz (6), Mauritz (23)

 

 

Släkten Lewenhaupts historia

 

Släkten finns dokumenterad tillbaka till 1350-talet genom Kristiern, jordägare på Selaön i Mälaren. Två generationer senare inträder släkten i högadeln med sonsonen Abraham Kristiernsson, död 1499. Han förekommer från 1491 som riksråd. Det var även hans son Erik Abrahamsson.

Erik Abrahamsson blev ett av de första offren i Stockholms blodbad. Genom hans änka, Ebba Eriksdotter Vasa blev familjen besläktad med det nya kungahuset. Släktbanden befästes ytterligare när Gustaf Vasa valde sin andra hustru, Margareta, från samma familj

 Erik och Ebba hade ytterligare fem barn, den äldsta dottern Anna gifte sig med Axel Bielke. Den andra, Brita, med Gustaf Stenbock. Den yngsta av de fyra, Märta, med Svante Sture. De gjorde alla alltså väldigt bra partier.

Av sönerna lämnar vi den äldsta, Abraham, åt sidan, då han blev stamfader för den friherrliga grenen Leijonhufvud och övergår till den yngste, Sten Eriksson (1) (1518–1568), som redan vid 21 års ålder blev riksråd och fick flera ansvarsfulla militära, administrativa och diplomatiska uppdrag. Bland annat avslutade han Sveriges första traktat med Frankrike.

Den unge blonde svensken väckte en viss uppmärksamhet vid Henrik II:s hov och kallades där på grund av sitt kungliga svågerskap allmänt ”le prince de Suède” (prinsen av Sverige). I ett arkiv finns ett handbrev till honom från Henrik II med ingressen ”mon cousin” (min kusin).

Under det franska besöket fattade Sten kärlek till en hovfröken, mademoiselle de Roeux som tillhörde landets högsta adel. Kärleken besvarades, men Gustaf Vasa vägrade sitt samtycke. Kungen hade i stället sina blickar riktade på ett ekonomiskt fördelaktigt parti för honom i Sverige, Ebba Lilliehöök. Hon dotter till hans gamla antagonist Måns Bryntesson och styvdotter till hans landsförvisade före detta kansler Christoffer Andersson Röd. Vid sidan av de ekonomiska, hade kungen vid anstiftande av detta äktenskap säkert även politiska skäl.

Även senare, hos kung Erik XIV, var Sten i början en högst betrodd man. Han upphöjdes vid kungens kröning till friherre och riddare av Sankt Salvatorsorden. Vid Sturemorden lyckades han överleva, till skillnad från sin svåger och sina systersöner. Han blev sedan en av ledarna för hertigarnas, även de hans systersöner, uppror. När Erik XIV intog Stockholm och räckte honom sin värja med orden: ”jag är eder fånge herr Sten”, rände en drabant sin bardisan i Stens sida. Några dagar därefter avled Sten av sitt sår. Han hade nyss fyllt 50 år.

Enligt berättelsen ska han på sin dödsbädd ha er fått ett löfte om grevlig värdighet. Han räknas som den förste av den grevliga ätten, även om det först var året därpå som hans änka erhöll Raseborg som grevskap. Sten var efter allt att döma en rikt begåvad, för sin tid ovanligt bildad man. Han är en av ättens märkvärdigaste och mest framträdande personligheter.

Stens döttrar gjorde goda giften: Edla med Mauritz Grip, Anna och Elisabet med var sin Bielke och den yngsta Brita med Magnus Brahe.

 

Stens båda söner Axel (2) (1554–1619) och Mauritz är synnerligen intressanta. Axel kom vid 18 års ålder till universitetet i Padua och de italienska studieåren satte sin prägel på hela hans liv. Vid sidan av Erik Brahe, är han den mest typiske renässanspersonligheten som vår historia känner till.

Han var mångsidigt bildad, god stilist, rikt begåvad men kanske lite hetsig. Vid sin kusin hertig Karls (IX) bröllop i Heidelberg träffade han Sidonia von Daun und Falkenstein som han gifte sig med. Detta äktenskap skulle komma att påverka hela släktens historia. De fick två söner Johan Casimir och Sten.

 

Brodern Mauritz (74) (1559–1607) fick vid sin död av Karl IX betyget att ha varit ”den bäste och förståndigaste man i rikets råd”. Han hade från sin ungdom trofast hållit fast vid Karl IX, och de båda kusinerna var nog mycket lika.

Även Mauritz maka var tyska, men ej som broderns av halvsuverän ätt, utan en fattig hovfröken, vilken väckte hans stolta moders synnerliga misshag. Namnet von Hatzfeld låter annars numera ganska välklingande. Hon levde länge som änka och spelade på sin tid en stor roll familjen. Deras enda dotter Ebba, drottning Kristinas uppfostrarinna överlevde länge sina båda män, Svante Sture och Claes Horn och sin enda dotter, och det rika arvet gick släkten förbi, eftersom kusinerna redan var avlidna och kusinbarn då ej hade arvsrätt.

 

Axel råkade ohjälpligt stöta sig med kusinen, Karl IX, och landsförvisades och bosatte sig i Tyskland där han genom sina båda giften hade stora ekonomiska intressen. Hans båda söner återvände dock redan under faderns livstid till Sverige. Den yngre, Sten (73) (1586–1645) kom först, återfick grevskap och gods. Men även han kom snart ändå att bosätta sig i Tyskland, sedan han genom sitt gifte med Magdalena Manderscheid-Schleiden blivit ägare till grevskapet Manderscheid med vidsträckta besittningar på båda sidorna av Mosel. Eftersom Sten dog sonlös, gick egendomarna ur släkten och tillföll hans dotter.

 

Stens äldre bror, Johan Casimir (3) (1583–1634), återvände några år senare till Sverige. Han hade i sin ungdom i kejserlig tjänst gjort fälttåg i Ungern mot turkarna, gifte sig kort efter sin återkomst med sin kusin Sidonia Grip, genom henne fick han godsen Mem (senare Casimirsborg) och Vinäs. Han var klen och levde utan tjänst på sina gods. Det var först under sitt sista levnadsår han av Axel Oxenstierna lät övertala sig tjänstgöra för änkedrottning Maria Eleonoras råd.

 

Johan Casimir efterlämnade fyra söner, vilka samtliga är att räkna bland släktens allra främsta personligheter. De båda fältmarskalkarna och riksråden Gustaf Adolf och Carl Mauritz, kavallerigeneralen och riksrådet Ludvig Wierich samt överkammarherren och översten Axel (72) (1626–1668).

 

Vi tar den siste först. Axel blev vid 25 års ålder överste för Dalregementet och överkammarherre hos drottning Kristina. Han var sedan en tid bosatt på Winnweiler som ”regierender Graf”.

Han återvände till Sverige för att som specialsändebud från hertigen av Lothringen lyckönska Karl X Gustaf till tronbestigningen. Förde sedan sitt regemente under en del av polska kriget, men återvände till de tyska besittningarna. De sista åren bodde han på sin gård Koberg, där han avled blott 42 år gammal. Han var gift med sin kusins dotter Maria Elisabeth av Manderscheid, som länge levde som änka.

Av deras många barn överlevde honom blott två döttrar gifta Bielke och Palbitzki, vilka år 1693 mot en kontant penningsumma avsade sig alla anspråk på grevskapet Manderscheid.

 

Den äldste av de fyra bröderna, Gustaf Adolf (4)(1619–1656), är en av släktens märkligaste män. Generallöjtnant vid 29 års ålder, riksråd vid 31 och fältmarskalk och generalguvernör vid 36 avled han blott 37 år gammal. Vid 23 års ålder hade han i slaget vid Leipzig, sedan det högre befälet stupat kommenderat ett regemente, men erhöll själv där inte mindre än 17 sår och blev sedan nog inte riktigt människa igen, vilket emellertid inte hindrade honom från att med synnerlig utmärkelse delta i 30-åriga och Karl X Gustafs krig. Han hade en talang som fältherre av stora mått och hann under sin korta levnadsbana ovanligt mycket. Bland hans vapenbragder nämns endast Hof, Eger, Dünaburg och Kexholm. Han var gift med Catharina De la Gardie, syster till drottning Kristinas gunstling Magnus Gabriel.

 

Gustaf Adolfs ende till mogen ålder komne son Gustaf Mauritz (5) (1651–1700) började vid 20 års ålder som kammarherre hos Karl XI. Vid 25års ålder var Gustaf Mauritz överste för ett eget kavalleriregemente och deltar i kriget mot danskarna i Skåne.

År 1688 blir han överste för ett av de sex svenska regementena som Karl XI hyrde ut till Nederländerna under deras försvarskrig mot Ludvig XIV. Efter freden i Rijswik blir han överste för kavalleriet i Bremen och dör 1700 i Stade, 49 år gammal. Han var gift tre gånger med: Magdalena Stenbock, Görvel Sparre och Charlotta Dohna. Från honom reducerades grevskapet Raseborg i Finland och friherrskapet Vinberg i Halland.

 

Gustaf Mauritz var far till tolv barn varav fyra söner som stred vid Karl XII:s sida: Gustaf Adolf, Carl, Erik Mauritz och Axel Johan, vilka alla, men i synnerhet Erik, i samtliga handlingar erhåller de högsta vitsord. Tre stupade och den fjärde avled som krigsfånge i Moskva. De var alla ogifta och med dem utslocknade den äldsta grenen – Gustaf Adolfs – på manssidan.

----

 

Även Johan Casimirs andre son Carl Mauritz (6) (1620–1666) var en framstående fältherre en djärv och skicklig kavallerigeneral som med utmärkelse deltog i trettioåriga krigets sista skede och Karl X Gustafs polska och danska krig. Han användes även i diplomatiska värv och visade sig som president i krigskollegium även som duktig administratör, och fungerade ofta som riksmarsk. Även han avled vid relativt unga år, blott 46 år gammal. Efter ett första barnlöst äktenskap med Dorothea Wrangel gifte han om sig med Anna Maria Kruus, Axel Oxenstiernas dotterdotter, som förde med sig en stor hemgift. Själv var han delägare i de stora tyska besittningarna samt ägare till ett tjugotal sätesgårdar i Sverige, Finland, Estland och Livland samt diverse strögods, även i Norge. Hans avkomlingar utgör familjens nu levande äldsta gren, huvudmannagrenen.

            Han efterlämnade fyra söner. Den näst yngste, Sten Casimir, stupade i Dalmatien som överstelöjtnant vid ett tyskt regemente i venetiansk tjänst.

            Äldste sonen Axel Johan (7) (1660–1717) är en av släktens märkligaste personligheter mest på grund av sitt obehärskade lynne. Han var sjöman till liv och själ. Som ung tjänstgjorde han bland annat i franska flottan. När frågan om den 15-årige Karl XII:s omedelbara myndighetsförklaring förekom på Riddarhuset, hotade Axel Johan att kasta den som opponerade sig ut genom fönstret. Han hade nog utan att tveka hållit sitt löfte, om det hade behövts. Slutligen blev han chef för Göteborgseskadern.

 

Den andre av Carl Mauritz söner hette Carl Gustaf (7) (1662–1703). Han var deltog i militär tjänst i flera länder och kom år 1700, när Karl XII:s krig bröt ut, i Johan III:s onåd för det han ej lämnade den sachsiska tjänsten hos sin svåger August II (Katarina Jagellonicas bror), och ta sig hem till Sverige. I april 1703 blev han dömd för förräderi men innan domen föll hade han redan avlidit. Domen annullerades efter Karl XII:s död. Carl Gustaf var gift med Amalia von Königsmarck.

 

Den yngste Mauritz (23) (1666–1735) var kapten i svensk tjänst, då han av brodern Carl Gustaf erbjöds en förmånlig anställning i polsk-sachsisk tjänst, där han på ett par år avancerade till generalmajor. Men glädjen räckte inte länge. När kriget utbröt, tog han liksom brodern visserligen avsked från August II:s tjänst, men inställde sig inte i svensk, varför även han dömdes till döden. Han förde därefter under flera år en kringirrande tillvaro.

Mauritz skilde sig från Hedvig Eleonora Sparre och ansågs till och med i Sverige vara död. Ett tag sades det att han gått i kloster. Efter Karl XII:s död upphävdes domen. Han återvände till Sverige och krävde ut sitt arv och blev ägare till Vinäs.

Senare avstod han sina gods till brorsonen Charles Emile mot en livränta.

Några år före sin återkomst hade han gift sig för andra gången med en katolsk fröken Birgitta von Praunheim med vilken han hade två döttrar, som kvarlämnades i Tyskland och som uppfostrade i moderns religion. Båda blev nunnor i ett franskt kloster och hade inte arvsrätt i Sverige.

 

Angående Carl Gustafs son Charles Emil (8) (1691–1743) är det nog att hänvisa till den svenska historien, där han på sin tid spelade en ledande roll samt steg till maktens och ärans tinnar – hans beundrare hoppades att få kalla honom Karl XIII – tills hans eget parti offrade hans liv för att rädda sitt eget skinn. (Läs mer om honom i bokverket Släkten Lewenhaupt.)

 

Hans äldste son Charles Emil II (9) (1721–1796) kompenserades för orättvisorna mot fadern till höga ämbeten. Man måste dock förvåna sig över att Gustaf III utsåg den då 60-årige mannen till lantmarskalk vid en riksdag, som kunde förutses överstiga hans krafter, det vill säga hans kroppsliga hade alltid varit förvånande. I sin ungdom kunde han med blotta händerna räta ut en hästsko.

            Med hans sonson utdog denna gren av ätten på manssidan år 1823 och Vinäs som gått i arv allt sedan Bo Jonsson Grip och 1616 genom gifte kommit i släkten gick nu ur densamma jämte ett mycket stort godskomplex i Tjust. Charles Emiles dotter Caroline gift Sparre sålde Vinäs 1844.

 

När Charles Emile d.ä. mottog det sista besöket av sina unga söner avfordrade han av dem ett löfte att inte försöka hämnas hans död. Den yngste, Adam (13) (1725–1775), vägrade och tog kort därefter avsked från livgardet, och reste utomlands för att söka lyckan. I Frankrike togs han genast om hand av faderns kusin marskalken Moritz av Sachsen och steg sedan hastigt i graderna tills han slutligen blev fältmarskalk. Genom gifte med sin syssling Caroline Sinclair blev han ägare till bland annat Oberbronn i Alsace. Hans ättlingar blev härigenom i tre generationer halvfransmän utan att släppa kontakten med Sverige för att efter fyra generationer återvända till hemlandet.

 

Av Adams barn ska vi här nämna Caroline, den kvicka och litterata statsfrun i Gustaf III:s hov, vidare Auguste (14) 1752–1809) som visserligen begåvades med en högre honnörstitel i den svenska armén, men som helt tillhörde den franska. Däremot gjorde revolutionen slut på hans militära bana. Han fann sig dock i den nya ordningen och fick en del administrativa och civilmilitära uppdrag.

 

Hans yngre broder Charles Adam (15) (1760–1821) var omväxlande i svensk och fransk tjänst. Han var gift med Christiane von Stralenheim-Wasaborg, släkting till Gustaf II Adolf och Margareta Slots.

Dessa fick endast ett barn, sonen Charles Auguste (16) (1812–1897). Han var juris licentiat och svensk kammarherre men ägnade sig mest åt skötseln av sina egendomar i Alsace och Lorraine. I sitt gifte med Cecilia Sparre fick han tre söner. Charles (17), Gustaf och Sixten (19). Charles Auguste flyttade hem till Sverige för gott i samband med att stora delar av hans egendomar blev ödelagda i samband med fransk-tyska kriget 1870.

 

Den äldste sonen Charles och den yngste Sixten blev svenska undersåtar 1872–1873 och är stamfäder för Huvudmannagrenen.

 

 

Av Johan Casimir (3):s söner har nu nämnts de båda äldsta Gustaf Adolf och Carl Mauritz och den yngste Axel Johan. Återstår den tredje i ordningen Ludvig Wierich (24) (1622–1668), även han en märklig man, som steg till general och riksråd. (Läs mer om honom i boken Släkten Lewenhaupt.)

 

Hans tre söner var samtliga mycket framstående män. Om den äldste Adam Ludvig (25), (1659–1718) kan sägas att han vid slutfasen av slaget vid Perevolotjna vid Poltava, när Karl XII hade flytt var hären fullkomligt desorganiserad och manskapet lydde inte order vid den anbefallda uppställningen. På den höga strandbrinken ovanför den plats, där svenskarna var sammanträngda, började ryssarna ställa upp sitt artilleri. Adam Ludvig lät då verkställa en slags omröstning bland manskapet om de ville strida eller kapitulera. Endast ett fåtal uttalade sig för strid. Lewenhaupt drog emellertid ut på underhandlingarna med ryssarna för att kungen skulle hinna undan men den 1 juli 1709 skedde dock kapitulationen. Hur många tusental svenska liv som på detta sätt sparades är svårt att säga, men ärkefienden Ryssland brukade ju inte vara nådiga när de var överlägsna i strid. Kungen förlät aldrig Adam Ludvig för som han tyckte den nesliga kapitulationen och speciellt tyckte han att omröstningen var förnedrande. Kanske var det därför som Lewenhaupt utan att bli utväxlad fick sitta i rysk fångenskap ända till sin död nästan tio år senare.

 

Den andre brodern Gustaf Fredrik (26) (1655–1723) hade en märklig bana. Först officer i fransk tjänst, uppsatte han med sin morbror Graf Hohenlohes ekonomiska bistånd ett regemente i venetiansk tjänst. Han var gift med Anna Catharina, en kusin, dotter till Carl Mauritz. Vid det stora nordiska krigets utbrott blev han kavalleriöverste i svensk tjänst. Bidrog till segern vid Gadebusch och blev utnämnd till generalmajor och sedan till generallöjtnant.

 

Hans son Carl Fredrik (1689–1753) flyttade tidigt ut till släktens tyska besittningar, gifte sig med en italiensk markisinna, återkom på äldre dar till Sverige, varvid hans hustru övergick till den lutherska läran samt avled på sin egendom Casimirsborg.

 

Ludvig Wierichs tredje son Carl Julius (27) (1664–1726) var självklart också en framstående officer. Han var överkommendant i Stade innan han tog avsked och bosatte sig på Winnweiler huvudorten i grevskapet Falkenstein.

 

Av Carl Julius barn var den äldste Ludvig Wierich II först i svensk tjänst varefter han helt och hållet blev tysk och slutade som kurpfalzisk generalmajor och genom sitt gifte godsägare i Schlesien.

 

Carl Julius dotter Magdalena (1699–1766) var först gift med den svenskfödde lothringske storgodsägaren Ludvig Sinclair, med vilken hon blev mor till fältmarskalken Adams hustru Caroline. Hon var i sitt andra äktenskap gift med den regerande greven av Leiningen-Güntersblüm

 

Vidare den blida och intelligenta fröken Brita Eleonora eller Brit-Leonore, som hon kallades, som alltid fanns till hands där hon bäst behövdes och ställde alltid till rätta i den talrika syskonkretsen, när det ibland behövdes.

 

Carolina som med sin make Jakob Hamilton, vilken var fransk fältmarskalk, tillbringade det mesta av sitt liv utomlands, och den myndiga och målmedvetna Ulla gift med Claes Stromberg på Claestorp.

 

Av sönerna i andra giftet var Nils Julius (28) (1708–1776) den äldste. Han var den siste som residerade i släktens tyska besittningar. Avstod för sig och sina bröder för en rund summa till kejsaren anspråken på Falkenstein samt sålde slutligen, dock först 1763 Reipolzkirchen. Han var som ung i fransk krigstjänst, kom sedan till det brandenburgska hovet i Bayreuth, där han avancerade till den ena hedersposten efter den andra: geheimeråd, överstemarskalk, amtshauptman, envoyé och överhovstallmästare.

I ett olyckligt äktenskap förenad med en högbördig tyska, Wild- och Rheingrevinnan Wilhelmina av Salm hade han tre döttrar, varav endast en, Christina nådde mogen ålder. Hon uppfostrades på Claestorp, men kallades till Bayreuth och giftes strax bort med riksgreve Fredrik von Ellroth.

 

Nils Julius yngre broder Carl Adam som var geheimeråd hos markgreven av Brandenburg-Bayreuth användes av honom i diplomatiska värv och avled på vägen att tillträda posten som envoyé i Köpenhamn.

 

Den tredje av bröderna var Mauritz Casimir (29) (1711–1781). Han började som officer i österrikisk tjänst och gjorde därunder fem kampanjer i Italien, fyra i Ungern, en i Schlesien och en i Valakiet. Inträdde därefter i svensk tjänst, men var först knappt mäktig svenska språket. Sedan han gift sig med sin syssling Charles Emils dotter Ulrik Charlotta (1722–1760) blev han emellertid fast bunden vid ättens verkliga fädernesland, steg till generallöjtnant och var en av förgrundsfigurerna vid Gustaf III:s hov. Han är i sina båda giften, Lewenhaupt och Palbitzki den gemensamme stamfadern för ättens samtliga yngre grenar.

 

Vi ska endast här nämna sönerna Adolf Fredrik (30), generalmajor, överhovstallmästare och vid 33 års ålder serafimerriddare. Hans gren utdog med sonen excellensen Gustaf på Casimirsborg, vilken av Gustaf III som faddergåva erhöll survivance (arvsrätt) på överstallmästarebefattningen.

 

Generallöjtnanten Adam Ludvig (31). Även hans gren dog ut på manssidan i nästa led med sonen Gustaf Adolf (32) på den gamla familjeegendomen Kasby i Uppland.

 

Generalmajoren Charles Emil (33), vilkens gren lever i Carl Johans och excellensen Carl Gustafsson och hans broders avkomlingar utgör släktens 1:a yngre gren.

 

Överste Gustaf Julius (43) (1753–1820), blev stamfader för Säbylunds- och Geddeholmsgrenen alltså den 2:a yngre grenen.

 

Claës Axel (50) (1757–1808) är stamfadern till 3:e grenen alltså Claestorps- och Askegrenen, som numera endast utgörs av avkomlingar av den äldste av hans tre söner, den framstående jorddrotten och bruksmannen överstekammarjunkaren Claës Casimir (51), som i mångt och mycket var före sin tid, samt ende sonen i andra giftet Ludvig Wierich (63) (1772–1853), vilkens ättlingar f.d. Julitagrenen utgör ättens yngsta gren, den 4:e.

Artiklar

 

Här har vi samlat artiklar som skrivits av släktens medlemmar i olika sammanhang och år. Har du en artikel som du skrivit och vill dela med dig av, är du välkommen att skicka in den till Släktföreningen se kontaktuppgifter här. Du hittar även artiklar i våra årliga julhälsningar som du kan läsa här till vänster.

 

Julhälsning 2017

Årets julhälsning är skriven av Inga och handlar om Jan och släkten Lewenhaupt i Kalifornien, USA.

 

En liten historia om hur Leijonhufvud blev Lewenhaupt

 

Adam Ludvig Lewenhaupts Paradmarch

I en krigshär av den storlek på 15000-20000 man som Karl XII förfogade över, var antalet musiker så högt som ända upp till 600. Många var givetvis trumslagare, övriga trakterade instrument som flöjt, oboe och trumpet. Musiken fungerade som kommuniceringsmedel mellan truppdelarna. Läs mer om Adam Ludvigs Paradmarsch i artikeln.Text av Johan Lewenhaupt

 

Grefve Lewenhaupts kostelige Stabsjöbrännvin

Det här receptet har cirkulerat hos valda delar av släkten under många år. Vem den Grefve Lewenhaupt var, som någon gång på 1700-talet, säkerligen med sedvanligt stor Lewenhauptsk energi och frenesi arbetade sig fram till denna delikata blandning, har inte gått att bevisa. Här är recpetet, se även originaletiketten här till vänster som du även kan ladda ner.

 

Charles Emile

Charles Emil Lewenhaupt föddes i Stockholm den 28 mars 1691 som son till greven Carl Gustaf Lewenhaupt och Amalia (Emilie) Wilhelmina Königsmarck. 1720 ingick han äktenskap med grevinnan Beata Cronhielm. I äktenskapet föddes två söner och en dotter. Ett par biografiska framställningar innehåller uppgifter om hans barndom och uppväxt.

Text av Gustaf Jonasson.

 

Vinäs

Vinäs nyligen renoverade gamla slott är mycket strategiskt och naturskönt beläget på en halvö i Storsjön i Västra Eds socken i Norra Tjust härad. Text av Johan Lewenhaupt.

 

Släktresan till Finland
I augusti 2006 höll Lewenhauptska släktföreningen ordinarie släktmöte i samband med en resa till Finland över en helg. Text av Cleas Lewenhaupt

 

Resan till Pfalz och Alsace

I mitten av september 2002 gjorde den Lewenhauptska släktföreningen en fyradagarsresa till Pfalz och Alsace för att besöka platser som släkten bebott. Det blev nästan en Eriksgata i miniatyr, och mycken intressant historia presenterades för våra i allmänhet ganska okunniga öron och ögon. Text av Ann Lewenhaupt.

 

Ludvig Sinclairs gravmonument i Oberonn

Man kan inte säga annat än att Ludvig Sinclair var en man som levde ett oerhört framgångsrikt och äventyrligt liv. Som son till en ursprungligen skotsk legoofficer med samma namn föddes han i Stockholm år 1680. Text av Johan Lewenhaupt.

 

Slaget vid Salade

Till 300 årsminnet av slaget vid Saladen, Litauen, 19 mars 1703

Stora nordiska kriget 1700 - 1721

 

© Bertil Haggman 2002. Översättning: Johan Lewenhaupt 2002.

 

 

gallery/johan ordf

Ordförande Johan, Hm

gallery/boken-om-lewenhaupt
gallery/photo6

Sök stipendium senast 15 februari.

Läs mer här.

Länkar

 

Riddarhuset

 

Släktföreningen

 

Lewenhauptska Släktföreningen bildades 1910 av några familjemedlemmar som önskade bevara, förvalta och förnya familjens traditioner till kommande generationer. Idag består släktrådet, d.v.s. släktföreningens styrelse av 7 personer från olika grenar. Släktrådet väljs på släktmötet som arrangeras vart tredje år. Nästa stämma hålls i augusti 2020.

 

Vid släktmötet i augusti 2017 valdes följande medlemmar till släktrådet:

 

Ordförande - Johan Lewenhaupt, Hm grenen

Kassaförvaltare - Susanne Lewenhaupt, Hm grenen

Sekreterare - Ann Lewenhaupt, 4:e grenen

Carl-Gustaf Lewenhaupt, 1:a grenen

Christian Lewenhaupt, Hm grenen

Gustaf Lewenhaupt, Hm grenen

Johan Lewenhaupt, 3:e grenen

 

Släktrådet träffas 2-3 gånger per år. Vi arbetar bland annat med följande:

 

Ekonomin

Riddarhuset sköter släktens aktieportfölj och ser till att vi, via SEB, tillförs relevant avkastning varje år. Denna avkastning förvaltar Släktrådet på bästa sätt och diskuterar regelbundet hur medlen skall placeras och vad de skall gå till.

 

Adresslistor

Dessa uppdateras ständigt, men speciellt var tredje år, i samband med Släktmötenas genomförande.

 

Stipendier

Stipendier kan sökas för studier av släktens medlemmar. Ansökan sker två gånger per år och ska vara släktrådet tillhanda 15 februari eller 15 september. Summa som utdelas beror på antal sökande samt slätföreninegns ekonomi. Se vidare kriterier samt ladda ner ansökningsblankett här.

 

Bidrag

Bidrag kan också sökas för de av släktens medlemmar som har det extra knapert. Vi rekommenderar också att våra släktingar söker bidrag ur Riddarhusets fonder och även från Svenska Adelsförbundet. Se vidare kriterier samt ladda ner ansökningsblankett här.

 

Böcker

Släktföreningen har genom åren gett ut ett antal böcker om släkten. Boken om Släkten Lewenhaupt var ett projekt som tog tre år att genomföra men som roddes iland och blev mycket uppskattat.Som en uppföljning på en resa till släktens forna stora egendomar i Pfalz och Alsace gav vi under 2006 ut volym 2 i serien om släkten: Lewenhauptar i Europa. Vi har fortfarande några böcker i lager. Läs mer om våra böcker och hur du beställer här.

 

Julhälsning

Varje år skickar släktrådet ut en "Julhälsning" till alla släktmedlemmar. Den här traditionen har som syfte att hålla familjen informerad om vad släktrådet har för sig samt vad som komma skall. Varje upplaga innehåller dessutom en eller ett par artiklar om exempelvis någon intressant släktmedlem.

Vi har samlat några av våra tidigare julbrev samt årets upplaga här.

 

Begravningar

Släktrådet bevakar och uppmärksammar när någon går bort och antingen deltar i begravningen eller också skickas det en blomma.

 

Födelsedagar

Att komma ihåg våra något äldre släktmedlemmar är en hederssak. Därför försöker vi uppvakta dem på födelsedagarna som är 75, 80, 85 etc.

 

Släktmöten

Detta är stora arrangemang och påbörjas minst två år i förväg. Man måste i god tid ha en plan för vad man vill göra och var, så att lokaler, rum etc. kan bokas. Oftast kommer ett hundratal medlemmar och mötena brukar vara mycket trevliga. Läs mer om våra släktmöten här.

 

Resor

Släkten hade stora godsinnehav i Tyskland och Frankrike från slutet av 1500-talet och ända till 1920. Släktrådet arrangerade och genomförde en resa till en del av dessa områden under 2002. Det finns emellertid mycket annat att se både i Sverige och i andra länder där familjen härjat. För närvarande är inga utlandsresor planerade. 

 

Minnesmärken

Släktrådet har bland annat arbetat med de fem kistorna i Riddarholmskyrkans norra gravkor. Projektet att renovera dessa kistor tog två och ett halvt års tid och medförde en kostnad för släktföreningen på ca. 350 000 kronor. För närvarande har vi inga ytterliagre projekt på gång.

 

Tavlor

Släktföreningen fick på 40-talet testamenterat till sig en porträttsamling som är katalogiserad och utplacerad hos olika familjemedlemmar. Vissa tavlor har deponerats på olika museer, vilket har blivit mycket uppskattat. För frågor om våra porträtt, kontakta ordförande Johan Lewenhaupt.

 

Porträttarkiv

Ett ständigt pågående arbete, där vi hoppas på lite fler bidrag utifrån släktmedlemmarna. Porträttarkivet är kopplat till ovan nämnda databas och innehåller för närvarande ett par tusen porträtt och bilder.

 

Lewenhauptiana

Släktföreningen tar hand om böcker, tidskrifter etc. som är intressant för forskningssyfte både för familjens medlemmar men också för utomstående. Här har vi deponerat böcker etc. till Riksarkivet vilka åtagit sig att katalogisera och förvalta detta arv för framtiden.

 

Släktforskning

Detta är ett stort och spännande arbete som kräver intresse, tid och kunskap. Här har vi en del kompetens i släktrådet. Vi har nu kommit upp till drygt 71000 personakter i vår släktdatabas. För mer information, kontakta släktrådet under Kontakt.

 

 

 

gallery/photo6

Sök stipendium senast 15 februari 2018.

Ladda ner ansökan här.

Stipendium och understöd

 

Riktlinjer för ekonomiskt stöd till släktmedlemmar enligt släktföreningens stadgar §§ 4 och 7.

Släktrådet kan enligt stadgarna §§ 4 och 7 lämna tillfälligt stöd till behövande personer i form av stipendium och understöd. 

 

STIPENDIUM

Stipendiet avser heltidsstudier på högskolenivå eller längre jämförlig utbildning t.ex. kvalificerad yrkes-utbildning. 

Stipendium kan ges för speciella projekt, examensarbeten eller praktik, som är obligatorisk eller en förutsättning för tillträde till vissa studier. Studierna kan bedrivas utomlands. 

 

Stipendium kan sökas två gånger per sökande. Antagningsbevis krävs vid förstagångsansökan. Den andra ansökan lämnas med redovisning avseende uppfyllda studiemål sedan första ansökan. 

 

Ansökan

Ansökningsblankett som pdf finns att ladda ner här.

Ansökan ska vara Släktrådet tillhanda senast 15 september eller 15 februari och gälla nästkommande termin. Kopior ska vara bevittnade.

Ansökan skickas till Susanne Lewenhaupt, Björkhagavägen 4, 237 42 Bjärred.
 

UNDERSTÖD

Understödet syftar till att utifrån humanitära utgångspunkter vid behov av medel till mat, kläder eller boende ge ett tillfälligt stöd i form av gåva till den behövande. Anledningen till att ett stödbehov uppstått påverkar ej möjligheten att få stöd.

 

Släktföreningen bidrar ej till skuldsanering, påtar sig ej betalningsansvar, garanterar inga krediter och deltar inte i affärsprojekt eller andra icke-kommersiella projekt.

 

Utbetalning sker till den behövande eller till annan för dennes räkning. I regel betalas mindre engångsbelopp, men Rådet kan besluta om periodiska betalningar eller betalning för en viss period, dock längst för tre månader. Understöd till minderåriga, som mist en eller båda föräldrarna kan dock beslutas för längre period vid varje beslut.

 

Understöd utesluter inte samtidigt stipendium från släktföreningen.

 

Släktrådet uppdrar åt en eller flera i rådet att granska och föredra inkomna ansökningar för rådet och lämna förslag till beslut. Medlem i släktrådet får delta i diskussion men ej i beslut avseende medlem i den egna släktgrenen.

 

För ansökan, kontakta Släktrådet. Se kontaktuppgifter här.

gallery/boken-om-lewenhaupt

Boken Släkten Lewenhaupt

gallery/lewenhauptar-i-europa

Boken Lewenhauptar i Europa

Släkten Lewenhaupts historia

 

Släkten finns dokumenterad tillbaka till 1350-talet genom Kristiern, jordägare på Selaön i Mälaren. Två generationer senare inträder släkten i högadeln med sonsonen Abraham Kristiernsson, död 1499. Han förekommer från 1491 som riksråd. Det var även hans son Erik Abrahamsson.

Erik Abrahamsson blev ett av de första offren i Stockholms blodbad. Genom hans änka, Ebba Eriksdotter Vasa blev familjen besläktad med det nya kungahuset. Släktbanden befästes ytterligare när Gustaf Vasa valde sin andra hustru, Margareta, från samma familj

 Erik och Ebba hade ytterligare fem barn, den äldsta dottern Anna gifte sig med Axel Bielke. Den andra, Brita, med Gustaf Stenbock. Den yngsta av de fyra, Märta, med Svante Sture. De gjorde alla alltså väldigt bra partier.

Av sönerna lämnar vi den äldsta, Abraham, åt sidan, då han blev stamfader för den friherrliga grenen Leijonhufvud och övergår till den yngste, Sten Eriksson (1) (1518–1568), som redan vid 21 års ålder blev riksråd och fick flera ansvarsfulla militära, administrativa och diplomatiska uppdrag. Bland annat avslutade han Sveriges första traktat med Frankrike.

Den unge blonde svensken väckte en viss uppmärksamhet vid Henrik II:s hov och kallades där på grund av sitt kungliga svågerskap allmänt ”le prince de Suède” (prinsen av Sverige). I ett arkiv finns ett handbrev till honom från Henrik II med ingressen ”mon cousin” (min kusin).

Under det franska besöket fattade Sten kärlek till en hovfröken, mademoiselle de Roeux som tillhörde landets högsta adel. Kärleken besvarades, men Gustaf Vasa vägrade sitt samtycke. Kungen hade i stället sina blickar riktade på ett ekonomiskt fördelaktigt parti för honom i Sverige, Ebba Lilliehöök. Hon dotter till hans gamla antagonist Måns Bryntesson och styvdotter till hans landsförvisade före detta kansler Christoffer Andersson Röd. Vid sidan av de ekonomiska, hade kungen vid anstiftande av detta äktenskap säkert även politiska skäl.

Även senare, hos kung Erik XIV, var Sten i början en högst betrodd man. Han upphöjdes vid kungens kröning till friherre och riddare av Sankt Salvatorsorden. Vid Sturemorden lyckades han överleva, till skillnad från sin svåger och sina systersöner. Han blev sedan en av ledarna för hertigarnas, även de hans systersöner, uppror. När Erik XIV intog Stockholm och räckte honom sin värja med orden: ”jag är eder fånge herr Sten”, rände en drabant sin bardisan i Stens sida. Några dagar därefter avled Sten av sitt sår. Han hade nyss fyllt 50 år.

Enligt berättelsen ska han på sin dödsbädd ha er fått ett löfte om grevlig värdighet. Han räknas som den förste av den grevliga ätten, även om det först var året därpå som hans änka erhöll Raseborg som grevskap. Sten var efter allt att döma en rikt begåvad, för sin tid ovanligt bildad man. Han är en av ättens märkvärdigaste och mest framträdande personligheter.

Stens döttrar gjorde goda giften: Edla med Mauritz Grip, Anna och Elisabet med var sin Bielke och den yngsta Brita med Magnus Brahe.

 

Stens båda söner Axel (2) (1554–1619) och Mauritz är synnerligen intressanta. Axel kom vid 18 års ålder till universitetet i Padua och de italienska studieåren satte sin prägel på hela hans liv. Vid sidan av Erik Brahe, är han den mest typiske renässanspersonligheten som vår historia känner till.

Han var mångsidigt bildad, god stilist, rikt begåvad men kanske lite hetsig. Vid sin kusin hertig Karls (IX) bröllop i Heidelberg träffade han Sidonia von Daun und Falkenstein som han gifte sig med. Detta äktenskap skulle komma att påverka hela släktens historia. De fick två söner Johan Casimir och Sten.

 

Brodern Mauritz (74) (1559–1607) fick vid sin död av Karl IX betyget att ha varit ”den bäste och förståndigaste man i rikets råd”. Han hade från sin ungdom trofast hållit fast vid Karl IX, och de båda kusinerna var nog mycket lika.

Även Mauritz maka var tyska, men ej som broderns av halvsuverän ätt, utan en fattig hovfröken, vilken väckte hans stolta moders synnerliga misshag. Namnet von Hatzfeld låter annars numera ganska välklingande. Hon levde länge som änka och spelade på sin tid en stor roll familjen. Deras enda dotter Ebba, drottning Kristinas uppfostrarinna överlevde länge sina båda män, Svante Sture och Claes Horn och sin enda dotter, och det rika arvet gick släkten förbi, eftersom kusinerna redan var avlidna och kusinbarn då ej hade arvsrätt.

 

Axel råkade ohjälpligt stöta sig med kusinen, Karl IX, och landsförvisades och bosatte sig i Tyskland där han genom sina båda giften hade stora ekonomiska intressen. Hans båda söner återvände dock redan under faderns livstid till Sverige. Den yngre, Sten (73) (1586–1645) kom först, återfick grevskap och gods. Men även han kom snart ändå att bosätta sig i Tyskland, sedan han genom sitt gifte med Magdalena Manderscheid-Schleiden blivit ägare till grevskapet Manderscheid med vidsträckta besittningar på båda sidorna av Mosel. Eftersom Sten dog sonlös, gick egendomarna ur släkten och tillföll hans dotter.

 

Stens äldre bror, Johan Casimir (3) (1583–1634), återvände några år senare till Sverige. Han hade i sin ungdom i kejserlig tjänst gjort fälttåg i Ungern mot turkarna, gifte sig kort efter sin återkomst med sin kusin Sidonia Grip, genom henne fick han godsen Mem (senare Casimirsborg) och Vinäs. Han var klen och levde utan tjänst på sina gods. Det var först under sitt sista levnadsår han av Axel Oxenstierna lät övertala sig tjänstgöra för änkedrottning Maria Eleonoras råd.

 

Johan Casimir efterlämnade fyra söner, vilka samtliga är att räkna bland släktens allra främsta personligheter. De båda fältmarskalkarna och riksråden Gustaf Adolf och Carl Mauritz, kavallerigeneralen och riksrådet Ludvig Wierich samt överkammarherren och översten Axel (72) (1626–1668).

 

Vi tar den siste först. Axel blev vid 25 års ålder överste för Dalregementet och överkammarherre hos drottning Kristina. Han var sedan en tid bosatt på Winnweiler som ”regierender Graf”.

Han återvände till Sverige för att som specialsändebud från hertigen av Lothringen lyckönska Karl X Gustaf till tronbestigningen. Förde sedan sitt regemente under en del av polska kriget, men återvände till de tyska besittningarna. De sista åren bodde han på sin gård Koberg, där han avled blott 42 år gammal. Han var gift med sin kusins dotter Maria Elisabeth av Manderscheid, som länge levde som änka.

Av deras många barn överlevde honom blott två döttrar gifta Bielke och Palbitzki, vilka år 1693 mot en kontant penningsumma avsade sig alla anspråk på grevskapet Manderscheid.

 

Den äldste av de fyra bröderna, Gustaf Adolf (4)(1619–1656), är en av släktens märkligaste män. Generallöjtnant vid 29 års ålder, riksråd vid 31 och fältmarskalk och generalguvernör vid 36 avled han blott 37 år gammal. Vid 23 års ålder hade han i slaget vid Leipzig, sedan det högre befälet stupat kommenderat ett regemente, men erhöll själv där inte mindre än 17 sår och blev sedan nog inte riktigt människa igen, vilket emellertid inte hindrade honom från att med synnerlig utmärkelse delta i 30-åriga och Karl X Gustafs krig. Han hade en talang som fältherre av stora mått och hann under sin korta levnadsbana ovanligt mycket. Bland hans vapenbragder nämns endast Hof, Eger, Dünaburg och Kexholm. Han var gift med Catharina De la Gardie, syster till drottning Kristinas gunstling Magnus Gabriel.

 

Gustaf Adolfs ende till mogen ålder komne son Gustaf Mauritz (5) (1651–1700) började vid 20 års ålder som kammarherre hos Karl XI. Vid 25års ålder var Gustaf Mauritz överste för ett eget kavalleriregemente och deltar i kriget mot danskarna i Skåne.

År 1688 blir han överste för ett av de sex svenska regementena som Karl XI hyrde ut till Nederländerna under deras försvarskrig mot Ludvig XIV. Efter freden i Rijswik blir han överste för kavalleriet i Bremen och dör 1700 i Stade, 49 år gammal. Han var gift tre gånger med: Magdalena Stenbock, Görvel Sparre och Charlotta Dohna. Från honom reducerades grevskapet Raseborg i Finland och friherrskapet Vinberg i Halland.

 

Gustaf Mauritz var far till tolv barn varav fyra söner som stred vid Karl XII:s sida: Gustaf Adolf, Carl, Erik Mauritz och Axel Johan, vilka alla, men i synnerhet Erik, i samtliga handlingar erhåller de högsta vitsord. Tre stupade och den fjärde avled som krigsfånge i Moskva. De var alla ogifta och med dem utslocknade den äldsta grenen – Gustaf Adolfs – på manssidan.

----

 

Även Johan Casimirs andre son Carl Mauritz (6) (1620–1666) var en framstående fältherre en djärv och skicklig kavallerigeneral som med utmärkelse deltog i trettioåriga krigets sista skede och Karl X Gustafs polska och danska krig. Han användes även i diplomatiska värv och visade sig som president i krigskollegium även som duktig administratör, och fungerade ofta som riksmarsk. Även han avled vid relativt unga år, blott 46 år gammal. Efter ett första barnlöst äktenskap med Dorothea Wrangel gifte han om sig med Anna Maria Kruus, Axel Oxenstiernas dotterdotter, som förde med sig en stor hemgift. Själv var han delägare i de stora tyska besittningarna samt ägare till ett tjugotal sätesgårdar i Sverige, Finland, Estland och Livland samt diverse strögods, även i Norge. Hans avkomlingar utgör familjens nu levande äldsta gren, huvudmannagrenen.

            Han efterlämnade fyra söner. Den näst yngste, Sten Casimir, stupade i Dalmatien som överstelöjtnant vid ett tyskt regemente i venetiansk tjänst.

            Äldste sonen Axel Johan (7) (1660–1717) är en av släktens märkligaste personligheter mest på grund av sitt obehärskade lynne. Han var sjöman till liv och själ. Som ung tjänstgjorde han bland annat i franska flottan. När frågan om den 15-årige Karl XII:s omedelbara myndighetsförklaring förekom på Riddarhuset, hotade Axel Johan att kasta den som opponerade sig ut genom fönstret. Han hade nog utan att tveka hållit sitt löfte, om det hade behövts. Slutligen blev han chef för Göteborgseskadern.

 

Den andre av Carl Mauritz söner hette Carl Gustaf (7) (1662–1703). Han var deltog i militär tjänst i flera länder och kom år 1700, när Karl XII:s krig bröt ut, i Johan III:s onåd för det han ej lämnade den sachsiska tjänsten hos sin svåger August II (Katarina Jagellonicas bror), och ta sig hem till Sverige. I april 1703 blev han dömd för förräderi men innan domen föll hade han redan avlidit. Domen annullerades efter Karl XII:s död. Carl Gustaf var gift med Amalia von Königsmarck.

 

Den yngste Mauritz (23) (1666–1735) var kapten i svensk tjänst, då han av brodern Carl Gustaf erbjöds en förmånlig anställning i polsk-sachsisk tjänst, där han på ett par år avancerade till generalmajor. Men glädjen räckte inte länge. När kriget utbröt, tog han liksom brodern visserligen avsked från August II:s tjänst, men inställde sig inte i svensk, varför även han dömdes till döden. Han förde därefter under flera år en kringirrande tillvaro.

Mauritz skilde sig från Hedvig Eleonora Sparre och ansågs till och med i Sverige vara död. Ett tag sades det att han gått i kloster. Efter Karl XII:s död upphävdes domen. Han återvände till Sverige och krävde ut sitt arv och blev ägare till Vinäs.

Senare avstod han sina gods till brorsonen Charles Emile mot en livränta.

Några år före sin återkomst hade han gift sig för andra gången med en katolsk fröken Birgitta von Praunheim med vilken han hade två döttrar, som kvarlämnades i Tyskland och som uppfostrade i moderns religion. Båda blev nunnor i ett franskt kloster och hade inte arvsrätt i Sverige.

 

Angående Carl Gustafs son Charles Emil (8) (1691–1743) är det nog att hänvisa till den svenska historien, där han på sin tid spelade en ledande roll samt steg till maktens och ärans tinnar – hans beundrare hoppades att få kalla honom Karl XIII – tills hans eget parti offrade hans liv för att rädda sitt eget skinn. (Läs mer om honom i bokverket Släkten Lewenhaupt.)

 

Hans äldste son Charles Emil II (9) (1721–1796) kompenserades för orättvisorna mot fadern till höga ämbeten. Man måste dock förvåna sig över att Gustaf III utsåg den då 60-årige mannen till lantmarskalk vid en riksdag, som kunde förutses överstiga hans krafter, det vill säga hans kroppsliga hade alltid varit förvånande. I sin ungdom kunde han med blotta händerna räta ut en hästsko.

            Med hans sonson utdog denna gren av ätten på manssidan år 1823 och Vinäs som gått i arv allt sedan Bo Jonsson Grip och 1616 genom gifte kommit i släkten gick nu ur densamma jämte ett mycket stort godskomplex i Tjust. Charles Emiles dotter Caroline gift Sparre sålde Vinäs 1844.

 

När Charles Emile d.ä. mottog det sista besöket av sina unga söner avfordrade han av dem ett löfte att inte försöka hämnas hans död. Den yngste, Adam (13) (1725–1775), vägrade och tog kort därefter avsked från livgardet, och reste utomlands för att söka lyckan. I Frankrike togs han genast om hand av faderns kusin marskalken Moritz av Sachsen och steg sedan hastigt i graderna tills han slutligen blev fältmarskalk. Genom gifte med sin syssling Caroline Sinclair blev han ägare till bland annat Oberbronn i Alsace. Hans ättlingar blev härigenom i tre generationer halvfransmän utan att släppa kontakten med Sverige för att efter fyra generationer återvända till hemlandet.

 

Av Adams barn ska vi här nämna Caroline, den kvicka och litterata statsfrun i Gustaf III:s hov, vidare Auguste (14) 1752–1809) som visserligen begåvades med en högre honnörstitel i den svenska armén, men som helt tillhörde den franska. Däremot gjorde revolutionen slut på hans militära bana. Han fann sig dock i den nya ordningen och fick en del administrativa och civilmilitära uppdrag.

 

Hans yngre broder Charles Adam (15) (1760–1821) var omväxlande i svensk och fransk tjänst. Han var gift med Christiane von Stralenheim-Wasaborg, släkting till Gustaf II Adolf och Margareta Slots.

Dessa fick endast ett barn, sonen Charles Auguste (16) (1812–1897). Han var juris licentiat och svensk kammarherre men ägnade sig mest åt skötseln av sina egendomar i Alsace och Lorraine. I sitt gifte med Cecilia Sparre fick han tre söner. Charles (17), Gustaf och Sixten (19). Charles Auguste flyttade hem till Sverige för gott i samband med att stora delar av hans egendomar blev ödelagda i samband med fransk-tyska kriget 1870.

 

Den äldste sonen Charles och den yngste Sixten blev svenska undersåtar 1872–1873 och är stamfäder för Huvudmannagrenen.

 

 

Av Johan Casimir (3):s söner har nu nämnts de båda äldsta Gustaf Adolf och Carl Mauritz och den yngste Axel Johan. Återstår den tredje i ordningen Ludvig Wierich (24) (1622–1668), även han en märklig man, som steg till general och riksråd. (Läs mer om honom i boken Släkten Lewenhaupt.)

 

Hans tre söner var samtliga mycket framstående män. Om den äldste Adam Ludvig (25), (1659–1718) kan sägas att han vid slutfasen av slaget vid Perevolotjna vid Poltava, när Karl XII hade flytt var hären fullkomligt desorganiserad och manskapet lydde inte order vid den anbefallda uppställningen. På den höga strandbrinken ovanför den plats, där svenskarna var sammanträngda, började ryssarna ställa upp sitt artilleri. Adam Ludvig lät då verkställa en slags omröstning bland manskapet om de ville strida eller kapitulera. Endast ett fåtal uttalade sig för strid. Lewenhaupt drog emellertid ut på underhandlingarna med ryssarna för att kungen skulle hinna undan men den 1 juli 1709 skedde dock kapitulationen. Hur många tusental svenska liv som på detta sätt sparades är svårt att säga, men ärkefienden Ryssland brukade ju inte vara nådiga när de var överlägsna i strid. Kungen förlät aldrig Adam Ludvig för som han tyckte den nesliga kapitulationen och speciellt tyckte han att omröstningen var förnedrande. Kanske var det därför som Lewenhaupt utan att bli utväxlad fick sitta i rysk fångenskap ända till sin död nästan tio år senare.

 

Den andre brodern Gustaf Fredrik (26) (1655–1723) hade en märklig bana. Först officer i fransk tjänst, uppsatte han med sin morbror Graf Hohenlohes ekonomiska bistånd ett regemente i venetiansk tjänst. Han var gift med Anna Catharina, en kusin, dotter till Carl Mauritz. Vid det stora nordiska krigets utbrott blev han kavalleriöverste i svensk tjänst. Bidrog till segern vid Gadebusch och blev utnämnd till generalmajor och sedan till generallöjtnant.

 

Hans son Carl Fredrik (1689–1753) flyttade tidigt ut till släktens tyska besittningar, gifte sig med en italiensk markisinna, återkom på äldre dar till Sverige, varvid hans hustru övergick till den lutherska läran samt avled på sin egendom Casimirsborg.

 

Ludvig Wierichs tredje son Carl Julius (27) (1664–1726) var självklart också en framstående officer. Han var överkommendant i Stade innan han tog avsked och bosatte sig på Winnweiler huvudorten i grevskapet Falkenstein.

 

Av Carl Julius barn var den äldste Ludvig Wierich II först i svensk tjänst varefter han helt och hållet blev tysk och slutade som kurpfalzisk generalmajor och genom sitt gifte godsägare i Schlesien.

 

Carl Julius dotter Magdalena (1699–1766) var först gift med den svenskfödde lothringske storgodsägaren Ludvig Sinclair, med vilken hon blev mor till fältmarskalken Adams hustru Caroline. Hon var i sitt andra äktenskap gift med den regerande greven av Leiningen-Güntersblüm

 

Vidare den blida och intelligenta fröken Brita Eleonora eller Brit-Leonore, som hon kallades, som alltid fanns till hands där hon bäst behövdes och ställde alltid till rätta i den talrika syskonkretsen, när det ibland behövdes.

 

Carolina som med sin make Jakob Hamilton, vilken var fransk fältmarskalk, tillbringade det mesta av sitt liv utomlands, och den myndiga och målmedvetna Ulla gift med Claes Stromberg på Claestorp.

 

Av sönerna i andra giftet var Nils Julius (28) (1708–1776) den äldste. Han var den siste som residerade i släktens tyska besittningar. Avstod för sig och sina bröder för en rund summa till kejsaren anspråken på Falkenstein samt sålde slutligen, dock först 1763 Reipolzkirchen. Han var som ung i fransk krigstjänst, kom sedan till det brandenburgska hovet i Bayreuth, där han avancerade till den ena hedersposten efter den andra: geheimeråd, överstemarskalk, amtshauptman, envoyé och överhovstallmästare.

I ett olyckligt äktenskap förenad med en högbördig tyska, Wild- och Rheingrevinnan Wilhelmina av Salm hade han tre döttrar, varav endast en, Christina nådde mogen ålder. Hon uppfostrades på Claestorp, men kallades till Bayreuth och giftes strax bort med riksgreve Fredrik von Ellroth.

 

Nils Julius yngre broder Carl Adam som var geheimeråd hos markgreven av Brandenburg-Bayreuth användes av honom i diplomatiska värv och avled på vägen att tillträda posten som envoyé i Köpenhamn.

 

Den tredje av bröderna var Mauritz Casimir (29) (1711–1781). Han började som officer i österrikisk tjänst och gjorde därunder fem kampanjer i Italien, fyra i Ungern, en i Schlesien och en i Valakiet. Inträdde därefter i svensk tjänst, men var först knappt mäktig svenska språket. Sedan han gift sig med sin syssling Charles Emils dotter Ulrik Charlotta (1722–1760) blev han emellertid fast bunden vid ättens verkliga fädernesland, steg till generallöjtnant och var en av förgrundsfigurerna vid Gustaf III:s hov. Han är i sina båda giften, Lewenhaupt och Palbitzki den gemensamme stamfadern för ättens samtliga yngre grenar.

 

Vi ska endast här nämna sönerna Adolf Fredrik (30), generalmajor, överhovstallmästare och vid 33 års ålder serafimerriddare. Hans gren utdog med sonen excellensen Gustaf på Casimirsborg, vilken av Gustaf III som faddergåva erhöll survivance (arvsrätt) på överstallmästarebefattningen.

 

Generallöjtnanten Adam Ludvig (31). Även hans gren dog ut på manssidan i nästa led med sonen Gustaf Adolf (32) på den gamla familjeegendomen Kasby i Uppland.

 

Generalmajoren Charles Emil (33), vilkens gren lever i Carl Johans och excellensen Carl Gustafsson och hans broders avkomlingar utgör släktens 1:a yngre gren.

 

Överste Gustaf Julius (43) (1753–1820), blev stamfader för Säbylunds- och Geddeholmsgrenen alltså den 2:a yngre grenen.

 

Claës Axel (50) (1757–1808) är stamfadern till 3:e grenen alltså Claestorps- och Askegrenen, som numera endast utgörs av avkomlingar av den äldste av hans tre söner, den framstående jorddrotten och bruksmannen överstekammarjunkaren Claës Casimir (51), som i mångt och mycket var före sin tid, samt ende sonen i andra giftet Ludvig Wierich (63) (1772–1853), vilkens ättlingar f.d. Julitagrenen utgör ättens yngsta gren, den 4:e.

Böcker

 

Släktföreningen har genom åren gett ut ett antal böcker om släkten. Vi har fortfarande en del i lager. Är du intresserad, hör av dig till orförande Johan Lewenhaupt eller släktrådets bokansvarige Carl-Gustaf Lewenhaupt.

 

Följande böcker har getts ut av släktföreningen:

 

SLÄKTEN LEWENHAUPT

"Du vet inte vart du är på väg förrän du vet var du kommer ifrån"

Gustaf Lewenhaupt, år 2000

 

Boken Släkten Lewenhaupt berättar släktens historia från 1300-talet fram till idag. Boken innehåller även en artikel om vårt släktvapen samt porträtt av ett antal medlemmar, individer och människoöden som på olika sätt speglar sin tid och sin kultur, vad de uträttat och betydelsen av deras gärningar. Boken gavs ut till Släktföreningens 90-års jubileum år 2000.

Inbunden, 154 sidor.

Pris 450 kr inklusive moms

 

LEWENHAUPTAR I EUROPA

År 1579 gifte sig Greve Axel Stensson Leijonhufvud med Sidonia von Daun, Gräfin zu Falkenstein i Pfalz.

År 2002 gör 23 medlemmar av släkten en rundresa i Tyskland och besöker släktens forna borgar, slott och byar. Det blev en fantastisk resa i rum och tid. Det blev också en innehållsrik och spännande bok om den svenska adeln på 1600-talet, om de första utvandrarnas öden och om platserna som släktresans deltagare besökte i Pfalz och Alsace. Boken gavs ut år 2006.

Inbunden, 96 sidor.

 

gallery/vinas

Släktmöten

 

Vart tredje år arrangerar släktrådet ett släktmöte för medlemmarna. Under dessa träffar försöker vi besöka släktens gårdar eller för släkten minnesvärda platser. Vi har besökt många delar av Sverige och även haft ett möte i Finland. Oftast äger släktmötet rum under en helg i augusti och pågår från lördag lunch till söndag lunch. Under släktmötet sker även en stämma där bland annat släktrådets medlemmar väljs för nästa treårsperiod. Vilka som sitter i släktrådet kan du läsa om här.

 

Syftet med våra släktmöten är att ge medlemmarna en möjlighet att träffas men även att lära sig mer om släkten och dess historia. Våra möten brukar vara väldigt uppskattade och välbesökta.

 

Läs en tidigare artikel om Vinäs här

 

Inbjudan till 2017 års släktmöte

kan du se här.

Släktmötet till Finland 

- här kan du läsa artikel

 

Släktresa till Tyskland

- här kan du läsa artikel

 

Ovan texter samt övriga atiklar hittar du på även sidan Artiklar

 

 

Släkten Lewenhaupts historia

 

Släkten finns dokumenterad tillbaka till 1350-talet genom Kristiern, jordägare på Selaön i Mälaren. Två generationer senare inträder släkten i högadeln med sonsonen Abraham Kristiernsson, död 1499. Han förekommer från 1491 som riksråd. Det var även hans son Erik Abrahamsson.

Erik Abrahamsson blev ett av de första offren i Stockholms blodbad. Genom hans änka, Ebba Eriksdotter Vasa blev familjen besläktad med det nya kungahuset. Släktbanden befästes ytterligare när Gustaf Vasa valde sin andra hustru, Margareta, från samma familj

 Erik och Ebba hade ytterligare fem barn, den äldsta dottern Anna gifte sig med Axel Bielke. Den andra, Brita, med Gustaf Stenbock. Den yngsta av de fyra, Märta, med Svante Sture. De gjorde alla alltså väldigt bra partier.

Av sönerna lämnar vi den äldsta, Abraham, åt sidan, då han blev stamfader för den friherrliga grenen Leijonhufvud och övergår till den yngste, Sten Eriksson (1) (1518–1568), som redan vid 21 års ålder blev riksråd och fick flera ansvarsfulla militära, administrativa och diplomatiska uppdrag. Bland annat avslutade han Sveriges första traktat med Frankrike.

Den unge blonde svensken väckte en viss uppmärksamhet vid Henrik II:s hov och kallades där på grund av sitt kungliga svågerskap allmänt ”le prince de Suède” (prinsen av Sverige). I ett arkiv finns ett handbrev till honom från Henrik II med ingressen ”mon cousin” (min kusin).

Under det franska besöket fattade Sten kärlek till en hovfröken, mademoiselle de Roeux som tillhörde landets högsta adel. Kärleken besvarades, men Gustaf Vasa vägrade sitt samtycke. Kungen hade i stället sina blickar riktade på ett ekonomiskt fördelaktigt parti för honom i Sverige, Ebba Lilliehöök. Hon dotter till hans gamla antagonist Måns Bryntesson och styvdotter till hans landsförvisade före detta kansler Christoffer Andersson Röd. Vid sidan av de ekonomiska, hade kungen vid anstiftande av detta äktenskap säkert även politiska skäl.

Även senare, hos kung Erik XIV, var Sten i början en högst betrodd man. Han upphöjdes vid kungens kröning till friherre och riddare av Sankt Salvatorsorden. Vid Sturemorden lyckades han överleva, till skillnad från sin svåger och sina systersöner. Han blev sedan en av ledarna för hertigarnas, även de hans systersöner, uppror. När Erik XIV intog Stockholm och räckte honom sin värja med orden: ”jag är eder fånge herr Sten”, rände en drabant sin bardisan i Stens sida. Några dagar därefter avled Sten av sitt sår. Han hade nyss fyllt 50 år.

Enligt berättelsen ska han på sin dödsbädd ha er fått ett löfte om grevlig värdighet. Han räknas som den förste av den grevliga ätten, även om det först var året därpå som hans änka erhöll Raseborg som grevskap. Sten var efter allt att döma en rikt begåvad, för sin tid ovanligt bildad man. Han är en av ättens märkvärdigaste och mest framträdande personligheter.

Stens döttrar gjorde goda giften: Edla med Mauritz Grip, Anna och Elisabet med var sin Bielke och den yngsta Brita med Magnus Brahe.

 

Stens båda söner Axel (2) (1554–1619) och Mauritz är synnerligen intressanta. Axel kom vid 18 års ålder till universitetet i Padua och de italienska studieåren satte sin prägel på hela hans liv. Vid sidan av Erik Brahe, är han den mest typiske renässanspersonligheten som vår historia känner till.

Han var mångsidigt bildad, god stilist, rikt begåvad men kanske lite hetsig. Vid sin kusin hertig Karls (IX) bröllop i Heidelberg träffade han Sidonia von Daun und Falkenstein som han gifte sig med. Detta äktenskap skulle komma att påverka hela släktens historia. De fick två söner Johan Casimir och Sten.

 

Brodern Mauritz (74) (1559–1607) fick vid sin död av Karl IX betyget att ha varit ”den bäste och förståndigaste man i rikets råd”. Han hade från sin ungdom trofast hållit fast vid Karl IX, och de båda kusinerna var nog mycket lika.

Även Mauritz maka var tyska, men ej som broderns av halvsuverän ätt, utan en fattig hovfröken, vilken väckte hans stolta moders synnerliga misshag. Namnet von Hatzfeld låter annars numera ganska välklingande. Hon levde länge som änka och spelade på sin tid en stor roll familjen. Deras enda dotter Ebba, drottning Kristinas uppfostrarinna överlevde länge sina båda män, Svante Sture och Claes Horn och sin enda dotter, och det rika arvet gick släkten förbi, eftersom kusinerna redan var avlidna och kusinbarn då ej hade arvsrätt.

 

Axel råkade ohjälpligt stöta sig med kusinen, Karl IX, och landsförvisades och bosatte sig i Tyskland där han genom sina båda giften hade stora ekonomiska intressen. Hans båda söner återvände dock redan under faderns livstid till Sverige. Den yngre, Sten (73) (1586–1645) kom först, återfick grevskap och gods. Men även han kom snart ändå att bosätta sig i Tyskland, sedan han genom sitt gifte med Magdalena Manderscheid-Schleiden blivit ägare till grevskapet Manderscheid med vidsträckta besittningar på båda sidorna av Mosel. Eftersom Sten dog sonlös, gick egendomarna ur släkten och tillföll hans dotter.

 

Stens äldre bror, Johan Casimir (3) (1583–1634), återvände några år senare till Sverige. Han hade i sin ungdom i kejserlig tjänst gjort fälttåg i Ungern mot turkarna, gifte sig kort efter sin återkomst med sin kusin Sidonia Grip, genom henne fick han godsen Mem (senare Casimirsborg) och Vinäs. Han var klen och levde utan tjänst på sina gods. Det var först under sitt sista levnadsår han av Axel Oxenstierna lät övertala sig tjänstgöra för änkedrottning Maria Eleonoras råd.

 

Johan Casimir efterlämnade fyra söner, vilka samtliga är att räkna bland släktens allra främsta personligheter. De båda fältmarskalkarna och riksråden Gustaf Adolf och Carl Mauritz, kavallerigeneralen och riksrådet Ludvig Wierich samt överkammarherren och översten Axel (72) (1626–1668).

 

Vi tar den siste först. Axel blev vid 25 års ålder överste för Dalregementet och överkammarherre hos drottning Kristina. Han var sedan en tid bosatt på Winnweiler som ”regierender Graf”.

Han återvände till Sverige för att som specialsändebud från hertigen av Lothringen lyckönska Karl X Gustaf till tronbestigningen. Förde sedan sitt regemente under en del av polska kriget, men återvände till de tyska besittningarna. De sista åren bodde han på sin gård Koberg, där han avled blott 42 år gammal. Han var gift med sin kusins dotter Maria Elisabeth av Manderscheid, som länge levde som änka.

Av deras många barn överlevde honom blott två döttrar gifta Bielke och Palbitzki, vilka år 1693 mot en kontant penningsumma avsade sig alla anspråk på grevskapet Manderscheid.

 

Den äldste av de fyra bröderna, Gustaf Adolf (4)(1619–1656), är en av släktens märkligaste män. Generallöjtnant vid 29 års ålder, riksråd vid 31 och fältmarskalk och generalguvernör vid 36 avled han blott 37 år gammal. Vid 23 års ålder hade han i slaget vid Leipzig, sedan det högre befälet stupat kommenderat ett regemente, men erhöll själv där inte mindre än 17 sår och blev sedan nog inte riktigt människa igen, vilket emellertid inte hindrade honom från att med synnerlig utmärkelse delta i 30-åriga och Karl X Gustafs krig. Han hade en talang som fältherre av stora mått och hann under sin korta levnadsbana ovanligt mycket. Bland hans vapenbragder nämns endast Hof, Eger, Dünaburg och Kexholm. Han var gift med Catharina De la Gardie, syster till drottning Kristinas gunstling Magnus Gabriel.

 

Gustaf Adolfs ende till mogen ålder komne son Gustaf Mauritz (5) (1651–1700) började vid 20 års ålder som kammarherre hos Karl XI. Vid 25års ålder var Gustaf Mauritz överste för ett eget kavalleriregemente och deltar i kriget mot danskarna i Skåne.

År 1688 blir han överste för ett av de sex svenska regementena som Karl XI hyrde ut till Nederländerna under deras försvarskrig mot Ludvig XIV. Efter freden i Rijswik blir han överste för kavalleriet i Bremen och dör 1700 i Stade, 49 år gammal. Han var gift tre gånger med: Magdalena Stenbock, Görvel Sparre och Charlotta Dohna. Från honom reducerades grevskapet Raseborg i Finland och friherrskapet Vinberg i Halland.

 

Gustaf Mauritz var far till tolv barn varav fyra söner som stred vid Karl XII:s sida: Gustaf Adolf, Carl, Erik Mauritz och Axel Johan, vilka alla, men i synnerhet Erik, i samtliga handlingar erhåller de högsta vitsord. Tre stupade och den fjärde avled som krigsfånge i Moskva. De var alla ogifta och med dem utslocknade den äldsta grenen – Gustaf Adolfs – på manssidan.

----

 

Även Johan Casimirs andre son Carl Mauritz (6) (1620–1666) var en framstående fältherre en djärv och skicklig kavallerigeneral som med utmärkelse deltog i trettioåriga krigets sista skede och Karl X Gustafs polska och danska krig. Han användes även i diplomatiska värv och visade sig som president i krigskollegium även som duktig administratör, och fungerade ofta som riksmarsk. Även han avled vid relativt unga år, blott 46 år gammal. Efter ett första barnlöst äktenskap med Dorothea Wrangel gifte han om sig med Anna Maria Kruus, Axel Oxenstiernas dotterdotter, som förde med sig en stor hemgift. Själv var han delägare i de stora tyska besittningarna samt ägare till ett tjugotal sätesgårdar i Sverige, Finland, Estland och Livland samt diverse strögods, även i Norge. Hans avkomlingar utgör familjens nu levande äldsta gren, huvudmannagrenen.

            Han efterlämnade fyra söner. Den näst yngste, Sten Casimir, stupade i Dalmatien som överstelöjtnant vid ett tyskt regemente i venetiansk tjänst.

            Äldste sonen Axel Johan (7) (1660–1717) är en av släktens märkligaste personligheter mest på grund av sitt obehärskade lynne. Han var sjöman till liv och själ. Som ung tjänstgjorde han bland annat i franska flottan. När frågan om den 15-årige Karl XII:s omedelbara myndighetsförklaring förekom på Riddarhuset, hotade Axel Johan att kasta den som opponerade sig ut genom fönstret. Han hade nog utan att tveka hållit sitt löfte, om det hade behövts. Slutligen blev han chef för Göteborgseskadern.

 

Den andre av Carl Mauritz söner hette Carl Gustaf (7) (1662–1703). Han var deltog i militär tjänst i flera länder och kom år 1700, när Karl XII:s krig bröt ut, i Johan III:s onåd för det han ej lämnade den sachsiska tjänsten hos sin svåger August II (Katarina Jagellonicas bror), och ta sig hem till Sverige. I april 1703 blev han dömd för förräderi men innan domen föll hade han redan avlidit. Domen annullerades efter Karl XII:s död. Carl Gustaf var gift med Amalia von Königsmarck.

 

Den yngste Mauritz (23) (1666–1735) var kapten i svensk tjänst, då han av brodern Carl Gustaf erbjöds en förmånlig anställning i polsk-sachsisk tjänst, där han på ett par år avancerade till generalmajor. Men glädjen räckte inte länge. När kriget utbröt, tog han liksom brodern visserligen avsked från August II:s tjänst, men inställde sig inte i svensk, varför även han dömdes till döden. Han förde därefter under flera år en kringirrande tillvaro.

Mauritz skilde sig från Hedvig Eleonora Sparre och ansågs till och med i Sverige vara död. Ett tag sades det att han gått i kloster. Efter Karl XII:s död upphävdes domen. Han återvände till Sverige och krävde ut sitt arv och blev ägare till Vinäs.

Senare avstod han sina gods till brorsonen Charles Emile mot en livränta.

Några år före sin återkomst hade han gift sig för andra gången med en katolsk fröken Birgitta von Praunheim med vilken han hade två döttrar, som kvarlämnades i Tyskland och som uppfostrade i moderns religion. Båda blev nunnor i ett franskt kloster och hade inte arvsrätt i Sverige.

 

Angående Carl Gustafs son Charles Emil (8) (1691–1743) är det nog att hänvisa till den svenska historien, där han på sin tid spelade en ledande roll samt steg till maktens och ärans tinnar – hans beundrare hoppades att få kalla honom Karl XIII – tills hans eget parti offrade hans liv för att rädda sitt eget skinn. (Läs mer om honom i bokverket Släkten Lewenhaupt.)

 

Hans äldste son Charles Emil II (9) (1721–1796) kompenserades för orättvisorna mot fadern till höga ämbeten. Man måste dock förvåna sig över att Gustaf III utsåg den då 60-årige mannen till lantmarskalk vid en riksdag, som kunde förutses överstiga hans krafter, det vill säga hans kroppsliga hade alltid varit förvånande. I sin ungdom kunde han med blotta händerna räta ut en hästsko.

            Med hans sonson utdog denna gren av ätten på manssidan år 1823 och Vinäs som gått i arv allt sedan Bo Jonsson Grip och 1616 genom gifte kommit i släkten gick nu ur densamma jämte ett mycket stort godskomplex i Tjust. Charles Emiles dotter Caroline gift Sparre sålde Vinäs 1844.

 

När Charles Emile d.ä. mottog det sista besöket av sina unga söner avfordrade han av dem ett löfte att inte försöka hämnas hans död. Den yngste, Adam (13) (1725–1775), vägrade och tog kort därefter avsked från livgardet, och reste utomlands för att söka lyckan. I Frankrike togs han genast om hand av faderns kusin marskalken Moritz av Sachsen och steg sedan hastigt i graderna tills han slutligen blev fältmarskalk. Genom gifte med sin syssling Caroline Sinclair blev han ägare till bland annat Oberbronn i Alsace. Hans ättlingar blev härigenom i tre generationer halvfransmän utan att släppa kontakten med Sverige för att efter fyra generationer återvända till hemlandet.

 

Av Adams barn ska vi här nämna Caroline, den kvicka och litterata statsfrun i Gustaf III:s hov, vidare Auguste (14) 1752–1809) som visserligen begåvades med en högre honnörstitel i den svenska armén, men som helt tillhörde den franska. Däremot gjorde revolutionen slut på hans militära bana. Han fann sig dock i den nya ordningen och fick en del administrativa och civilmilitära uppdrag.

 

Hans yngre broder Charles Adam (15) (1760–1821) var omväxlande i svensk och fransk tjänst. Han var gift med Christiane von Stralenheim-Wasaborg, släkting till Gustaf II Adolf och Margareta Slots.

Dessa fick endast ett barn, sonen Charles Auguste (16) (1812–1897). Han var juris licentiat och svensk kammarherre men ägnade sig mest åt skötseln av sina egendomar i Alsace och Lorraine. I sitt gifte med Cecilia Sparre fick han tre söner. Charles (17), Gustaf och Sixten (19). Charles Auguste flyttade hem till Sverige för gott i samband med att stora delar av hans egendomar blev ödelagda i samband med fransk-tyska kriget 1870.

 

Den äldste sonen Charles och den yngste Sixten blev svenska undersåtar 1872–1873 och är stamfäder för Huvudmannagrenen.

 

 

Av Johan Casimir (3):s söner har nu nämnts de båda äldsta Gustaf Adolf och Carl Mauritz och den yngste Axel Johan. Återstår den tredje i ordningen Ludvig Wierich (24) (1622–1668), även han en märklig man, som steg till general och riksråd. (Läs mer om honom i boken Släkten Lewenhaupt.)

 

Hans tre söner var samtliga mycket framstående män. Om den äldste Adam Ludvig (25), (1659–1718) kan sägas att han vid slutfasen av slaget vid Perevolotjna vid Poltava, när Karl XII hade flytt var hären fullkomligt desorganiserad och manskapet lydde inte order vid den anbefallda uppställningen. På den höga strandbrinken ovanför den plats, där svenskarna var sammanträngda, började ryssarna ställa upp sitt artilleri. Adam Ludvig lät då verkställa en slags omröstning bland manskapet om de ville strida eller kapitulera. Endast ett fåtal uttalade sig för strid. Lewenhaupt drog emellertid ut på underhandlingarna med ryssarna för att kungen skulle hinna undan men den 1 juli 1709 skedde dock kapitulationen. Hur många tusental svenska liv som på detta sätt sparades är svårt att säga, men ärkefienden Ryssland brukade ju inte vara nådiga när de var överlägsna i strid. Kungen förlät aldrig Adam Ludvig för som han tyckte den nesliga kapitulationen och speciellt tyckte han att omröstningen var förnedrande. Kanske var det därför som Lewenhaupt utan att bli utväxlad fick sitta i rysk fångenskap ända till sin död nästan tio år senare.

 

Den andre brodern Gustaf Fredrik (26) (1655–1723) hade en märklig bana. Först officer i fransk tjänst, uppsatte han med sin morbror Graf Hohenlohes ekonomiska bistånd ett regemente i venetiansk tjänst. Han var gift med Anna Catharina, en kusin, dotter till Carl Mauritz. Vid det stora nordiska krigets utbrott blev han kavalleriöverste i svensk tjänst. Bidrog till segern vid Gadebusch och blev utnämnd till generalmajor och sedan till generallöjtnant.

 

Hans son Carl Fredrik (1689–1753) flyttade tidigt ut till släktens tyska besittningar, gifte sig med en italiensk markisinna, återkom på äldre dar till Sverige, varvid hans hustru övergick till den lutherska läran samt avled på sin egendom Casimirsborg.

 

Ludvig Wierichs tredje son Carl Julius (27) (1664–1726) var självklart också en framstående officer. Han var överkommendant i Stade innan han tog avsked och bosatte sig på Winnweiler huvudorten i grevskapet Falkenstein.

 

Av Carl Julius barn var den äldste Ludvig Wierich II först i svensk tjänst varefter han helt och hållet blev tysk och slutade som kurpfalzisk generalmajor och genom sitt gifte godsägare i Schlesien.

 

Carl Julius dotter Magdalena (1699–1766) var först gift med den svenskfödde lothringske storgodsägaren Ludvig Sinclair, med vilken hon blev mor till fältmarskalken Adams hustru Caroline. Hon var i sitt andra äktenskap gift med den regerande greven av Leiningen-Güntersblüm

 

Vidare den blida och intelligenta fröken Brita Eleonora eller Brit-Leonore, som hon kallades, som alltid fanns till hands där hon bäst behövdes och ställde alltid till rätta i den talrika syskonkretsen, när det ibland behövdes.

 

Carolina som med sin make Jakob Hamilton, vilken var fransk fältmarskalk, tillbringade det mesta av sitt liv utomlands, och den myndiga och målmedvetna Ulla gift med Claes Stromberg på Claestorp.

 

Av sönerna i andra giftet var Nils Julius (28) (1708–1776) den äldste. Han var den siste som residerade i släktens tyska besittningar. Avstod för sig och sina bröder för en rund summa till kejsaren anspråken på Falkenstein samt sålde slutligen, dock först 1763 Reipolzkirchen. Han var som ung i fransk krigstjänst, kom sedan till det brandenburgska hovet i Bayreuth, där han avancerade till den ena hedersposten efter den andra: geheimeråd, överstemarskalk, amtshauptman, envoyé och överhovstallmästare.

I ett olyckligt äktenskap förenad med en högbördig tyska, Wild- och Rheingrevinnan Wilhelmina av Salm hade han tre döttrar, varav endast en, Christina nådde mogen ålder. Hon uppfostrades på Claestorp, men kallades till Bayreuth och giftes strax bort med riksgreve Fredrik von Ellroth.

 

Nils Julius yngre broder Carl Adam som var geheimeråd hos markgreven av Brandenburg-Bayreuth användes av honom i diplomatiska värv och avled på vägen att tillträda posten som envoyé i Köpenhamn.

 

Den tredje av bröderna var Mauritz Casimir (29) (1711–1781). Han började som officer i österrikisk tjänst och gjorde därunder fem kampanjer i Italien, fyra i Ungern, en i Schlesien och en i Valakiet. Inträdde därefter i svensk tjänst, men var först knappt mäktig svenska språket. Sedan han gift sig med sin syssling Charles Emils dotter Ulrik Charlotta (1722–1760) blev han emellertid fast bunden vid ättens verkliga fädernesland, steg till generallöjtnant och var en av förgrundsfigurerna vid Gustaf III:s hov. Han är i sina båda giften, Lewenhaupt och Palbitzki den gemensamme stamfadern för ättens samtliga yngre grenar.

 

Vi ska endast här nämna sönerna Adolf Fredrik (30), generalmajor, överhovstallmästare och vid 33 års ålder serafimerriddare. Hans gren utdog med sonen excellensen Gustaf på Casimirsborg, vilken av Gustaf III som faddergåva erhöll survivance (arvsrätt) på överstallmästarebefattningen.

 

Generallöjtnanten Adam Ludvig (31). Även hans gren dog ut på manssidan i nästa led med sonen Gustaf Adolf (32) på den gamla familjeegendomen Kasby i Uppland.

 

Generalmajoren Charles Emil (33), vilkens gren lever i Carl Johans och excellensen Carl Gustafsson och hans broders avkomlingar utgör släktens 1:a yngre gren.

 

Överste Gustaf Julius (43) (1753–1820), blev stamfader för Säbylunds- och Geddeholmsgrenen alltså den 2:a yngre grenen.

 

Claës Axel (50) (1757–1808) är stamfadern till 3:e grenen alltså Claestorps- och Askegrenen, som numera endast utgörs av avkomlingar av den äldste av hans tre söner, den framstående jorddrotten och bruksmannen överstekammarjunkaren Claës Casimir (51), som i mångt och mycket var före sin tid, samt ende sonen i andra giftet Ludvig Wierich (63) (1772–1853), vilkens ättlingar f.d. Julitagrenen utgör ättens yngsta gren, den 4:e.

2017 ÅRS SLÄKTMÖTE - VÄSTERVIK

 

Släktens senaste släktmöte ägde rum i trakten kring Västervik lördagen den 26 augusti till söndagen den 27 augusti 2017.
Ca 70 medlemmar samlades på Casimirborg där vi fick en fantastisk visning av Björn Becker och Louise Klingspor som även bjöd på en lättare lunch. Därefetr fortsatte vi till Gränsö slott för spa, umgänge, mötesstämma, trerätters middag och övernattning.

 

På söndagen begav vi oss till Vinäs slott där museichef/landsantikvarie Örjan Molander höll ett spännande föredrag om slottets historia.

I trakten fanns även möjlighet att besöka Lewenhauptska gården i Västervik, Västar Eds nya kyrka och kyrkoruin, Ukna kyrka med Lewenhuptska gravar, Nygårds Säteri norr om Gamleby samt den gamla Lewenhauptska herrgården Åby mitt i Gamleby (numera en fritidsgård).

 

Nedan syns vi alla i Vinäs slottsruin.

Foto Christine "Crikon" Lewewnhaupt

 

 

 

 

 

gallery/släktmöte-2017
gallery/200px-coa_family_sv_leijonhufvud.svg

Nyheter

Släkten Lewenhaupts historia

 

Släkten finns dokumenterad tillbaka till 1350-talet genom Kristiern, jordägare på Selaön i Mälaren. Två generationer senare inträder släkten i högadeln med sonsonen Abraham Kristiernsson, död 1499. Han förekommer från 1491 som riksråd. Det var även hans son Erik Abrahamsson.

Erik Abrahamsson blev ett av de första offren i Stockholms blodbad. Genom hans änka, Ebba Eriksdotter Vasa blev familjen besläktad med det nya kungahuset. Släktbanden befästes ytterligare när Gustaf Vasa valde sin andra hustru, Margareta, från samma familj

 Erik och Ebba hade ytterligare fem barn, den äldsta dottern Anna gifte sig med Axel Bielke. Den andra, Brita, med Gustaf Stenbock. Den yngsta av de fyra, Märta, med Svante Sture. De gjorde alla alltså väldigt bra partier.

Av sönerna lämnar vi den äldsta, Abraham, åt sidan, då han blev stamfader för den friherrliga grenen Leijonhufvud och övergår till den yngste, Sten Eriksson (1) (1518–1568), som redan vid 21 års ålder blev riksråd och fick flera ansvarsfulla militära, administrativa och diplomatiska uppdrag. Bland annat avslutade han Sveriges första traktat med Frankrike.

Den unge blonde svensken väckte en viss uppmärksamhet vid Henrik II:s hov och kallades där på grund av sitt kungliga svågerskap allmänt ”le prince de Suède” (prinsen av Sverige). I ett arkiv finns ett handbrev till honom från Henrik II med ingressen ”mon cousin” (min kusin).

Under det franska besöket fattade Sten kärlek till en hovfröken, mademoiselle de Roeux som tillhörde landets högsta adel. Kärleken besvarades, men Gustaf Vasa vägrade sitt samtycke. Kungen hade i stället sina blickar riktade på ett ekonomiskt fördelaktigt parti för honom i Sverige, Ebba Lilliehöök. Hon dotter till hans gamla antagonist Måns Bryntesson och styvdotter till hans landsförvisade före detta kansler Christoffer Andersson Röd. Vid sidan av de ekonomiska, hade kungen vid anstiftande av detta äktenskap säkert även politiska skäl.

Även senare, hos kung Erik XIV, var Sten i början en högst betrodd man. Han upphöjdes vid kungens kröning till friherre och riddare av Sankt Salvatorsorden. Vid Sturemorden lyckades han överleva, till skillnad från sin svåger och sina systersöner. Han blev sedan en av ledarna för hertigarnas, även de hans systersöner, uppror. När Erik XIV intog Stockholm och räckte honom sin värja med orden: ”jag är eder fånge herr Sten”, rände en drabant sin bardisan i Stens sida. Några dagar därefter avled Sten av sitt sår. Han hade nyss fyllt 50 år.

Enligt berättelsen ska han på sin dödsbädd ha er fått ett löfte om grevlig värdighet. Han räknas som den förste av den grevliga ätten, även om det först var året därpå som hans änka erhöll Raseborg som grevskap. Sten var efter allt att döma en rikt begåvad, för sin tid ovanligt bildad man. Han är en av ättens märkvärdigaste och mest framträdande personligheter.

Stens döttrar gjorde goda giften: Edla med Mauritz Grip, Anna och Elisabet med var sin Bielke och den yngsta Brita med Magnus Brahe.

 

Stens båda söner Axel (2) (1554–1619) och Mauritz är synnerligen intressanta. Axel kom vid 18 års ålder till universitetet i Padua och de italienska studieåren satte sin prägel på hela hans liv. Vid sidan av Erik Brahe, är han den mest typiske renässanspersonligheten som vår historia känner till.

Han var mångsidigt bildad, god stilist, rikt begåvad men kanske lite hetsig. Vid sin kusin hertig Karls (IX) bröllop i Heidelberg träffade han Sidonia von Daun und Falkenstein som han gifte sig med. Detta äktenskap skulle komma att påverka hela släktens historia. De fick två söner Johan Casimir och Sten.

 

Brodern Mauritz (74) (1559–1607) fick vid sin död av Karl IX betyget att ha varit ”den bäste och förståndigaste man i rikets råd”. Han hade från sin ungdom trofast hållit fast vid Karl IX, och de båda kusinerna var nog mycket lika.

Även Mauritz maka var tyska, men ej som broderns av halvsuverän ätt, utan en fattig hovfröken, vilken väckte hans stolta moders synnerliga misshag. Namnet von Hatzfeld låter annars numera ganska välklingande. Hon levde länge som änka och spelade på sin tid en stor roll familjen. Deras enda dotter Ebba, drottning Kristinas uppfostrarinna överlevde länge sina båda män, Svante Sture och Claes Horn och sin enda dotter, och det rika arvet gick släkten förbi, eftersom kusinerna redan var avlidna och kusinbarn då ej hade arvsrätt.

 

Axel råkade ohjälpligt stöta sig med kusinen, Karl IX, och landsförvisades och bosatte sig i Tyskland där han genom sina båda giften hade stora ekonomiska intressen. Hans båda söner återvände dock redan under faderns livstid till Sverige. Den yngre, Sten (73) (1586–1645) kom först, återfick grevskap och gods. Men även han kom snart ändå att bosätta sig i Tyskland, sedan han genom sitt gifte med Magdalena Manderscheid-Schleiden blivit ägare till grevskapet Manderscheid med vidsträckta besittningar på båda sidorna av Mosel. Eftersom Sten dog sonlös, gick egendomarna ur släkten och tillföll hans dotter.

 

Stens äldre bror, Johan Casimir (3) (1583–1634), återvände några år senare till Sverige. Han hade i sin ungdom i kejserlig tjänst gjort fälttåg i Ungern mot turkarna, gifte sig kort efter sin återkomst med sin kusin Sidonia Grip, genom henne fick han godsen Mem (senare Casimirsborg) och Vinäs. Han var klen och levde utan tjänst på sina gods. Det var först under sitt sista levnadsår han av Axel Oxenstierna lät övertala sig tjänstgöra för änkedrottning Maria Eleonoras råd.

 

Johan Casimir efterlämnade fyra söner, vilka samtliga är att räkna bland släktens allra främsta personligheter. De båda fältmarskalkarna och riksråden Gustaf Adolf och Carl Mauritz, kavallerigeneralen och riksrådet Ludvig Wierich samt överkammarherren och översten Axel (72) (1626–1668).

 

Vi tar den siste först. Axel blev vid 25 års ålder överste för Dalregementet och överkammarherre hos drottning Kristina. Han var sedan en tid bosatt på Winnweiler som ”regierender Graf”.

Han återvände till Sverige för att som specialsändebud från hertigen av Lothringen lyckönska Karl X Gustaf till tronbestigningen. Förde sedan sitt regemente under en del av polska kriget, men återvände till de tyska besittningarna. De sista åren bodde han på sin gård Koberg, där han avled blott 42 år gammal. Han var gift med sin kusins dotter Maria Elisabeth av Manderscheid, som länge levde som änka.

Av deras många barn överlevde honom blott två döttrar gifta Bielke och Palbitzki, vilka år 1693 mot en kontant penningsumma avsade sig alla anspråk på grevskapet Manderscheid.

 

Den äldste av de fyra bröderna, Gustaf Adolf (4)(1619–1656), är en av släktens märkligaste män. Generallöjtnant vid 29 års ålder, riksråd vid 31 och fältmarskalk och generalguvernör vid 36 avled han blott 37 år gammal. Vid 23 års ålder hade han i slaget vid Leipzig, sedan det högre befälet stupat kommenderat ett regemente, men erhöll själv där inte mindre än 17 sår och blev sedan nog inte riktigt människa igen, vilket emellertid inte hindrade honom från att med synnerlig utmärkelse delta i 30-åriga och Karl X Gustafs krig. Han hade en talang som fältherre av stora mått och hann under sin korta levnadsbana ovanligt mycket. Bland hans vapenbragder nämns endast Hof, Eger, Dünaburg och Kexholm. Han var gift med Catharina De la Gardie, syster till drottning Kristinas gunstling Magnus Gabriel.

 

Gustaf Adolfs ende till mogen ålder komne son Gustaf Mauritz (5) (1651–1700) började vid 20 års ålder som kammarherre hos Karl XI. Vid 25års ålder var Gustaf Mauritz överste för ett eget kavalleriregemente och deltar i kriget mot danskarna i Skåne.

År 1688 blir han överste för ett av de sex svenska regementena som Karl XI hyrde ut till Nederländerna under deras försvarskrig mot Ludvig XIV. Efter freden i Rijswik blir han överste för kavalleriet i Bremen och dör 1700 i Stade, 49 år gammal. Han var gift tre gånger med: Magdalena Stenbock, Görvel Sparre och Charlotta Dohna. Från honom reducerades grevskapet Raseborg i Finland och friherrskapet Vinberg i Halland.

 

Gustaf Mauritz var far till tolv barn varav fyra söner som stred vid Karl XII:s sida: Gustaf Adolf, Carl, Erik Mauritz och Axel Johan, vilka alla, men i synnerhet Erik, i samtliga handlingar erhåller de högsta vitsord. Tre stupade och den fjärde avled som krigsfånge i Moskva. De var alla ogifta och med dem utslocknade den äldsta grenen – Gustaf Adolfs – på manssidan.

----

 

Även Johan Casimirs andre son Carl Mauritz (6) (1620–1666) var en framstående fältherre en djärv och skicklig kavallerigeneral som med utmärkelse deltog i trettioåriga krigets sista skede och Karl X Gustafs polska och danska krig. Han användes även i diplomatiska värv och visade sig som president i krigskollegium även som duktig administratör, och fungerade ofta som riksmarsk. Även han avled vid relativt unga år, blott 46 år gammal. Efter ett första barnlöst äktenskap med Dorothea Wrangel gifte han om sig med Anna Maria Kruus, Axel Oxenstiernas dotterdotter, som förde med sig en stor hemgift. Själv var han delägare i de stora tyska besittningarna samt ägare till ett tjugotal sätesgårdar i Sverige, Finland, Estland och Livland samt diverse strögods, även i Norge. Hans avkomlingar utgör familjens nu levande äldsta gren, huvudmannagrenen.

            Han efterlämnade fyra söner. Den näst yngste, Sten Casimir, stupade i Dalmatien som överstelöjtnant vid ett tyskt regemente i venetiansk tjänst.

            Äldste sonen Axel Johan (7) (1660–1717) är en av släktens märkligaste personligheter mest på grund av sitt obehärskade lynne. Han var sjöman till liv och själ. Som ung tjänstgjorde han bland annat i franska flottan. När frågan om den 15-årige Karl XII:s omedelbara myndighetsförklaring förekom på Riddarhuset, hotade Axel Johan att kasta den som opponerade sig ut genom fönstret. Han hade nog utan att tveka hållit sitt löfte, om det hade behövts. Slutligen blev han chef för Göteborgseskadern.

 

Den andre av Carl Mauritz söner hette Carl Gustaf (7) (1662–1703). Han var deltog i militär tjänst i flera länder och kom år 1700, när Karl XII:s krig bröt ut, i Johan III:s onåd för det han ej lämnade den sachsiska tjänsten hos sin svåger August II (Katarina Jagellonicas bror), och ta sig hem till Sverige. I april 1703 blev han dömd för förräderi men innan domen föll hade han redan avlidit. Domen annullerades efter Karl XII:s död. Carl Gustaf var gift med Amalia von Königsmarck.

 

Den yngste Mauritz (23) (1666–1735) var kapten i svensk tjänst, då han av brodern Carl Gustaf erbjöds en förmånlig anställning i polsk-sachsisk tjänst, där han på ett par år avancerade till generalmajor. Men glädjen räckte inte länge. När kriget utbröt, tog han liksom brodern visserligen avsked från August II:s tjänst, men inställde sig inte i svensk, varför även han dömdes till döden. Han förde därefter under flera år en kringirrande tillvaro.

Mauritz skilde sig från Hedvig Eleonora Sparre och ansågs till och med i Sverige vara död. Ett tag sades det att han gått i kloster. Efter Karl XII:s död upphävdes domen. Han återvände till Sverige och krävde ut sitt arv och blev ägare till Vinäs.

Senare avstod han sina gods till brorsonen Charles Emile mot en livränta.

Några år före sin återkomst hade han gift sig för andra gången med en katolsk fröken Birgitta von Praunheim med vilken han hade två döttrar, som kvarlämnades i Tyskland och som uppfostrade i moderns religion. Båda blev nunnor i ett franskt kloster och hade inte arvsrätt i Sverige.

 

Angående Carl Gustafs son Charles Emil (8) (1691–1743) är det nog att hänvisa till den svenska historien, där han på sin tid spelade en ledande roll samt steg till maktens och ärans tinnar – hans beundrare hoppades att få kalla honom Karl XIII – tills hans eget parti offrade hans liv för att rädda sitt eget skinn. (Läs mer om honom i bokverket Släkten Lewenhaupt.)

 

Hans äldste son Charles Emil II (9) (1721–1796) kompenserades för orättvisorna mot fadern till höga ämbeten. Man måste dock förvåna sig över att Gustaf III utsåg den då 60-årige mannen till lantmarskalk vid en riksdag, som kunde förutses överstiga hans krafter, det vill säga hans kroppsliga hade alltid varit förvånande. I sin ungdom kunde han med blotta händerna räta ut en hästsko.

            Med hans sonson utdog denna gren av ätten på manssidan år 1823 och Vinäs som gått i arv allt sedan Bo Jonsson Grip och 1616 genom gifte kommit i släkten gick nu ur densamma jämte ett mycket stort godskomplex i Tjust. Charles Emiles dotter Caroline gift Sparre sålde Vinäs 1844.

 

När Charles Emile d.ä. mottog det sista besöket av sina unga söner avfordrade han av dem ett löfte att inte försöka hämnas hans död. Den yngste, Adam (13) (1725–1775), vägrade och tog kort därefter avsked från livgardet, och reste utomlands för att söka lyckan. I Frankrike togs han genast om hand av faderns kusin marskalken Moritz av Sachsen och steg sedan hastigt i graderna tills han slutligen blev fältmarskalk. Genom gifte med sin syssling Caroline Sinclair blev han ägare till bland annat Oberbronn i Alsace. Hans ättlingar blev härigenom i tre generationer halvfransmän utan att släppa kontakten med Sverige för att efter fyra generationer återvända till hemlandet.

 

Av Adams barn ska vi här nämna Caroline, den kvicka och litterata statsfrun i Gustaf III:s hov, vidare Auguste (14) 1752–1809) som visserligen begåvades med en högre honnörstitel i den svenska armén, men som helt tillhörde den franska. Däremot gjorde revolutionen slut på hans militära bana. Han fann sig dock i den nya ordningen och fick en del administrativa och civilmilitära uppdrag.

 

Hans yngre broder Charles Adam (15) (1760–1821) var omväxlande i svensk och fransk tjänst. Han var gift med Christiane von Stralenheim-Wasaborg, släkting till Gustaf II Adolf och Margareta Slots.

Dessa fick endast ett barn, sonen Charles Auguste (16) (1812–1897). Han var juris licentiat och svensk kammarherre men ägnade sig mest åt skötseln av sina egendomar i Alsace och Lorraine. I sitt gifte med Cecilia Sparre fick han tre söner. Charles (17), Gustaf och Sixten (19). Charles Auguste flyttade hem till Sverige för gott i samband med att stora delar av hans egendomar blev ödelagda i samband med fransk-tyska kriget 1870.

 

Den äldste sonen Charles och den yngste Sixten blev svenska undersåtar 1872–1873 och är stamfäder för Huvudmannagrenen.

 

 

Av Johan Casimir (3):s söner har nu nämnts de båda äldsta Gustaf Adolf och Carl Mauritz och den yngste Axel Johan. Återstår den tredje i ordningen Ludvig Wierich (24) (1622–1668), även han en märklig man, som steg till general och riksråd. (Läs mer om honom i boken Släkten Lewenhaupt.)

 

Hans tre söner var samtliga mycket framstående män. Om den äldste Adam Ludvig (25), (1659–1718) kan sägas att han vid slutfasen av slaget vid Perevolotjna vid Poltava, när Karl XII hade flytt var hären fullkomligt desorganiserad och manskapet lydde inte order vid den anbefallda uppställningen. På den höga strandbrinken ovanför den plats, där svenskarna var sammanträngda, började ryssarna ställa upp sitt artilleri. Adam Ludvig lät då verkställa en slags omröstning bland manskapet om de ville strida eller kapitulera. Endast ett fåtal uttalade sig för strid. Lewenhaupt drog emellertid ut på underhandlingarna med ryssarna för att kungen skulle hinna undan men den 1 juli 1709 skedde dock kapitulationen. Hur många tusental svenska liv som på detta sätt sparades är svårt att säga, men ärkefienden Ryssland brukade ju inte vara nådiga när de var överlägsna i strid. Kungen förlät aldrig Adam Ludvig för som han tyckte den nesliga kapitulationen och speciellt tyckte han att omröstningen var förnedrande. Kanske var det därför som Lewenhaupt utan att bli utväxlad fick sitta i rysk fångenskap ända till sin död nästan tio år senare.

 

Den andre brodern Gustaf Fredrik (26) (1655–1723) hade en märklig bana. Först officer i fransk tjänst, uppsatte han med sin morbror Graf Hohenlohes ekonomiska bistånd ett regemente i venetiansk tjänst. Han var gift med Anna Catharina, en kusin, dotter till Carl Mauritz. Vid det stora nordiska krigets utbrott blev han kavalleriöverste i svensk tjänst. Bidrog till segern vid Gadebusch och blev utnämnd till generalmajor och sedan till generallöjtnant.

 

Hans son Carl Fredrik (1689–1753) flyttade tidigt ut till släktens tyska besittningar, gifte sig med en italiensk markisinna, återkom på äldre dar till Sverige, varvid hans hustru övergick till den lutherska läran samt avled på sin egendom Casimirsborg.

 

Ludvig Wierichs tredje son Carl Julius (27) (1664–1726) var självklart också en framstående officer. Han var överkommendant i Stade innan han tog avsked och bosatte sig på Winnweiler huvudorten i grevskapet Falkenstein.

 

Av Carl Julius barn var den äldste Ludvig Wierich II först i svensk tjänst varefter han helt och hållet blev tysk och slutade som kurpfalzisk generalmajor och genom sitt gifte godsägare i Schlesien.

 

Carl Julius dotter Magdalena (1699–1766) var först gift med den svenskfödde lothringske storgodsägaren Ludvig Sinclair, med vilken hon blev mor till fältmarskalken Adams hustru Caroline. Hon var i sitt andra äktenskap gift med den regerande greven av Leiningen-Güntersblüm

 

Vidare den blida och intelligenta fröken Brita Eleonora eller Brit-Leonore, som hon kallades, som alltid fanns till hands där hon bäst behövdes och ställde alltid till rätta i den talrika syskonkretsen, när det ibland behövdes.

 

Carolina som med sin make Jakob Hamilton, vilken var fransk fältmarskalk, tillbringade det mesta av sitt liv utomlands, och den myndiga och målmedvetna Ulla gift med Claes Stromberg på Claestorp.

 

Av sönerna i andra giftet var Nils Julius (28) (1708–1776) den äldste. Han var den siste som residerade i släktens tyska besittningar. Avstod för sig och sina bröder för en rund summa till kejsaren anspråken på Falkenstein samt sålde slutligen, dock först 1763 Reipolzkirchen. Han var som ung i fransk krigstjänst, kom sedan till det brandenburgska hovet i Bayreuth, där han avancerade till den ena hedersposten efter den andra: geheimeråd, överstemarskalk, amtshauptman, envoyé och överhovstallmästare.

I ett olyckligt äktenskap förenad med en högbördig tyska, Wild- och Rheingrevinnan Wilhelmina av Salm hade han tre döttrar, varav endast en, Christina nådde mogen ålder. Hon uppfostrades på Claestorp, men kallades till Bayreuth och giftes strax bort med riksgreve Fredrik von Ellroth.

 

Nils Julius yngre broder Carl Adam som var geheimeråd hos markgreven av Brandenburg-Bayreuth användes av honom i diplomatiska värv och avled på vägen att tillträda posten som envoyé i Köpenhamn.

 

Den tredje av bröderna var Mauritz Casimir (29) (1711–1781). Han började som officer i österrikisk tjänst och gjorde därunder fem kampanjer i Italien, fyra i Ungern, en i Schlesien och en i Valakiet. Inträdde därefter i svensk tjänst, men var först knappt mäktig svenska språket. Sedan han gift sig med sin syssling Charles Emils dotter Ulrik Charlotta (1722–1760) blev han emellertid fast bunden vid ättens verkliga fädernesland, steg till generallöjtnant och var en av förgrundsfigurerna vid Gustaf III:s hov. Han är i sina båda giften, Lewenhaupt och Palbitzki den gemensamme stamfadern för ättens samtliga yngre grenar.

 

Vi ska endast här nämna sönerna Adolf Fredrik (30), generalmajor, överhovstallmästare och vid 33 års ålder serafimerriddare. Hans gren utdog med sonen excellensen Gustaf på Casimirsborg, vilken av Gustaf III som faddergåva erhöll survivance (arvsrätt) på överstallmästarebefattningen.

 

Generallöjtnanten Adam Ludvig (31). Även hans gren dog ut på manssidan i nästa led med sonen Gustaf Adolf (32) på den gamla familjeegendomen Kasby i Uppland.

 

Generalmajoren Charles Emil (33), vilkens gren lever i Carl Johans och excellensen Carl Gustafsson och hans broders avkomlingar utgör släktens 1:a yngre gren.

 

Överste Gustaf Julius (43) (1753–1820), blev stamfader för Säbylunds- och Geddeholmsgrenen alltså den 2:a yngre grenen.

 

Claës Axel (50) (1757–1808) är stamfadern till 3:e grenen alltså Claestorps- och Askegrenen, som numera endast utgörs av avkomlingar av den äldste av hans tre söner, den framstående jorddrotten och bruksmannen överstekammarjunkaren Claës Casimir (51), som i mångt och mycket var före sin tid, samt ende sonen i andra giftet Ludvig Wierich (63) (1772–1853), vilkens ättlingar f.d. Julitagrenen utgör ättens yngsta gren, den 4:e.

2017-12-19 
2017 års Julhälsning

Nu har 2017 års julhälsning skickats iväg. Förhoppningsvis når den medlemmarna före jul (undantaget utlandet). Är du nyfiken kan du även läsa den här.

 

2017-12-19 
Ny hemsida!

Lewenhuptska släktföreningen har äntligen fått en ny hemsida sedan den gamla kraschade för ett antal år sedan.

Sidan är fortfarande under uppbyggnad och behöver framförallt fyllas med fler bilder, vilket kommer ske under början av 2018.

Har du idéer och uppslag på hur hemsidan kan förbättras och fyllas? Hör av dig till Susanne Lewenhaupt här.